An­ders Jans­son solo med skön stäm­ning

Recension.

en­mans­show
Kom in och stäng dör­ren
Av och med An­ders Jans­son
Pre­mi­är Lunds stads­te­a­ter
2 ok­to­ber
ppp

An­ders Jans­son är en flit­my­ra. Han har pop­pat upp än här, än där i di­ver­se tv-sam­man­hang. Så upp­stod plöts­ligt en luc­ka och den täpp­te han snabbt till med 75 mi­nu­ter An­ders Jans­son om An­ders Jans­son. Inte Tif­fa­ny, inte Zunken, inte Mor­gan Påls­son utan bara An­ders. Och den rol­len kla­rar han pre­cis lika bra som de and­ra.
Kom in och stäng dör­ren är hans förs­ta so­lo­show. En­sam på sce­nen – ja, bort­sett från sidekicken Sa­man­tha, en upp­stop­pad räv som inte gör nå­got vä­sen av sig – mö­ter han pu­bli­ken. Och det märks att han är på hem­ma­plan. Folk jub­lar så fort han vi­sar sig.
An­ders har en skön rätt­fram stil. Det är pang på, friskt hu­mör, inga kru­si­dul­ler. Det är lite som att träf­fa en gam­mal kom­pis. Man be­rät­tar min­nen, stäm­mer av nu­lä­get och flab­bar ihop.
Det är stort och smått och förr och nu, om vart­an­nat. Snab­ba as­so­cia­tio­ner och det mes­ta med hög igen­kän­nings­fak­tor. Vem har inte haft en vax­propp? Vem har inte va­rit på ku­fis­ka för­äld­ra­mö­ten? Och lus­ti­ga hus­djur har väl de fles­ta er­fa­ren­het av.
An­ders till ex­em­pel har en vov­ve som he­ter Le­roy och som

Läs mer här: An­ders Jans­son solo med skön stäm­ning

kommentarer