Angela Gui vägrar ge upp kampen för sin pappa

Trots att det hade gått 699 dagar var det få i publiken som kände igen henne.

Alla platser högst upp under armémuseets tak var fyllda med åhörare och ett dämpat sorl låg över den sluttande hörsalen.

Det hade blivit september 2017 och den då 23-åriga Angela Gui stod och väntade bredvid talarstolen.

Utanför vräkte höstregnet ner.

Medierna hade varit yrvakna. Ibland hade journalister plötsligt trott att hon var sin far eftersom de delade ett gemensamt namn.

Andra hade ringt och tilltalat henne på engelska.

Det gjorde henne ledsen. Hennes pappa hade varit så stolt över att vara svensk medborgare.

Angela Gui såg ut över publiken. På den första bänkraden satt anhöriga till den försvunna diplomaten Raoul Wallenberg. Bakom dem syskon till den sedan 17 år fängslade journalisten Dawit Isaak.

Den svenska diplomaten Raoul Wallenberg försvann i slutet av andra världskriget. Vad som hände honom är fortfarande okänt.Foto: OKÄND

Längst bak satt anhöriga till piloterna på DC-3:an som försvann över Östersjön 1952. Ett saknat signalspaningsplan tillika ett halvsekellångt drama om svensk neutralitetspolitik.

Alla bar de på decennier av sorg av ilska mot de svenska statsmakterna för att deras anhörigas öden inte retts ut.

Men också för att deras fall glömts bort och sakta försvunnit bort från offentligheten.

Det var en något brokig församling.

Följande dag skulle Angela Gui stå på en sten framför den kinesiska ambassaden och tala i en megafon.

Den svenska journalisten Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 utan rättegång.Foto: KALLE AHLSÈN / KALLE AHLSÉN

Men hon hade inget val.

Ingen hade ännu bjudit in henne till riksdagen, diplomater och ambassadörer undvek henne.

Som doktorand vid prestigeuniversitetet i Cambridge hade hon föreläst många gånger förut, men i akademiska sammanhang.

Hon hade aldrig planerat för ett liv som aktivist, men hon skrämdes mer av att omvärlden skulle glömma.

Att det skulle bli tyst.

– Tack till alla er som kommit, inledde hon på brittisk engelska och det blev knäpptyst i hörsalen. Mitt namn är Angela Gui och min far är försvunnen. 

Om man strosade längs med en av de mest besökta gatorna i Hongkongbukten och spanade efter en skylt med bokhandelns namn var risken ändå stor att man missade själva porten.

Placerad mellan en nagelsalong och större välkända kedjor gav platsen både offentlighet och anonymitet på en och samma gång.

Inklämd mellan turiststråken ledde en trång korridor uppför en trappa in i vad som såg ut som en illa skött fastighet.

Väl inne var stämningen ”mysig” minns dottern.

Längs med väggarna dignade bokhyllorna och golvet var fullt av böcker staplade på varandra.

1988 blev Gui Minhai antagen till en doktorandutbildning i historia vid Göteborgs universitet och flyttade till Sverige.Foto: PRIVAT / ANGELA MINHAI

Gui Minhai hade haft planer på att göra plats för bord och börja servera kaffe.

”Det skulle vara mer än bara en bokhandel”.

Men han hann aldrig möblera om.

Född 1964 och uppväxt i hamnstaden Ningbo utanför Shanghai hade pappan levt en stor del av sitt liv i självcensurens Kina.

Som 17-åring flyttade han till Peking och han kom där i kontakt med andra sökande och frispråkiga studenter och han började skriva poesi. Ett andningshål för en fritänkare i det hårt kontrollerade Kina.

Tillsammans med vänner tog de sig in på områden där endast utlänningar fick vistas, kedjerökte, läste och lyssnade på hårdrock.

Han var ”edgy at the time” som dottern uttrycker det.

1988 blev han antagen till en doktorandutbildning i historia vid Göteborgs universitet och flyttade till Sverige.

När han fick höra nyheten om massakern på Himmelska Fridens torg insåg han att han inte kunde återvända.

När Gui Minhai fick höra nyheten om massakern på Himmelska Fridens torg insåg han att han inte kunde återvända till Kina.Foto: JEFF WIDENER / AP PRESSENS BILD

Han engagerade sig i yttrandefrihetsorganisationen PEN International, fick asyl och blev svensk medborgare. 1994 föddes dottern Angela Gui.

Hans första och enda barn.

Att han hade valt Hongkong var ingen slump. Ville man smuggla in böcker i censurens Kina var staden länge den gyllene porten. 

Om de åkte fast kunde de bjuda gränspolisen på en cigarett, dra en rolig historia och skratta.

Det hade alltid fungerat.

Oftast blev de inte ens förhörda. Genom att välja hamnar med mycket inkommande varor, klä bokpaketen med gammalt inslagspapper och skriva något annat på etiketten kunde 100 000-tals böcker föras in.

Det var heller inte alltid man behövde smuggla in böckerna.

Varje år kom 46 miljoner fastlandskineser till Hongkong på semester. Och det var här någonstans som problemen tog sig början. 

En av förlagets bästsäljare var en bok om den kinesiska presidenten Xi Jinpings kärleksliv.  Innehållet i den beskrivs av BBC som ”skriven på enkel prosa och med ett vulgärt språk”.

Att han hade valt Hongkong var ingen slump. Ville man smuggla in böcker i censurens Kina var staden länge den gyllene porten

Baksidestexten målar upp handlingen som fiktion, men karaktärerna har verkliga namn och incidenter med älskarinnor beskrivs i detalj.

Förlaget gav även ut titlar som ”Xi Jinpings klan” och ”Generalsekreterarens åtta älskarinnor”.

BBC beskriver dem som snabbt skrivna, dåligt researchade och djupt provocerande.

Angela Gui minns inte att Gui Minhai pratade särskilt mycket om riskerna med henne. Troligen sparade han de resonemangen för de han jobbade med: ”sina peers” – jämnåriga i samma situation. 

Inte sin enda dotter.

Själv tänkte hon att han ju borde veta bäst. Men i efterhand kan hon minnas att han berättade för henne att situationen i landet hade försämrats. 

Men så hade han snabbt lagt till: jag är svensk medborgare och jag bryter inte mot några lagar i Hongkong.

Riskanalysen byggde på två premisser: dels att Kina skulle respektera Hongkongs suveränitet. Efter 156 år som brittisk koloni styrdes området i dag från Peking enligt konceptet: ett land, två system.

Dels skulle hans svenska pass skydda honom.

I båda fallen skulle premisserna visa sig allt för sköra.

I dag möts de besökare som vågar sig upp för trappan av en stängd och förseglad dörr. 

STÄNGT. Ett vitt A4-papper på den igenbommade dörren meddelar att bokhandeln är stängd.Foto: EXPLORINGLIFE / WIKIMEDIA

På gallret hänger en vit inplastad A4 med texten ”CLOSED”.  

Censuren hade alltid varit hård i Kina men det som skedde 2013 var början på något nytt.  

Ett direktiv från den kinesiska regeringen talade om att ”torrlägga källan”. 

Orsaken var bland annat att böckernas innehåll började påverka diskussionen även på fastlandet. Eftersom det inte fanns några medier att läcka material till i Kina utgjorde förlagen i Hongkong en plattform för skvaller och information om motståndare.  

Trots det ledde de första gripandena inte till någon större panik. När förläggaren Yiu Mantin greps och dömdes till tio års fängelse gav Gui Minhais förlag snabbt ut en bok om hans försvinnande.

För varje ny episod av gripandet gavs nya böcker ut.

Efter det första året hade man publicerat över 100 böcker om den försvunna kollegan. Försäljningen låg på 300 böcker om dagen och enligt New York Times tjänade Gui Minhai över en miljon dollar enbart under 2013 på böcker om den försvunna bokhandlaren.

Pengar för vilka han kunde köpa hus, bilar och en fastighet på den thailändska semesterorten Pattaya.

Angela Gui har sett bilderna från övervakningskameran utanför lägenheten i Thailand tagna i oktober 2015.

Hon har sett hur Gui Minhai lämnar över en vit matkasse till portvakten i byggnaden och sedan far i väg i bil med en okänd man.

Efter ett par dagar ringde han fastighetsskötaren och sa att han är och spelar på ett kasino i Kambodja.

Sedan blev det tyst.

Att Angela Gui inte fick tag i sin pappa var inget hon först tyckte var så konstigt.

Hon var fullt upptagen med sina studier och visste att när pappan gick in i slutfasen med en bok kunde han vända på dygnet och helt uppslukas av sitt arbete.

Gui Minhais bokhandel i Hongkong. I entrén visas böckerna upp – många med Kinas president Xi Jinping på omslaget.Foto: EXPLORINGLIFE / WIKIMEDIA

De var lika på det sättet. Älskade att jobba nätterna igenom: ”vilket kanske inte är så hälsosamt”.

Men när det gått tre veckor började hon bli desperat och både ringde och skickade meddelanden till honom flera gånger om dagen.

Efter ytterligare 20 dagar kom hon i kontakt med en av pappans kolleger och tillsammans drog de slutsatsen att han tagits till Kina.

Det fanns ingen annan förklaring.

Hennes första reaktion var inte att gå ut i medierna.

Istället börjar hon studera vad som hänt med andra som gripits av de kinesiska myndigheterna. En av de grupper som kämpat längst utan få svar om vad som hänt deras anhöriga var ”Tianmen mothers.”

Pressfrihetens dag

Den 3 maj varje år infaller världslagen för pressfrihet, som är instiftad av FN och ska sätta fokus på betydelsen av fri press. I samband med pressfrihetens dag publicerar Expressen en serie reportage om journalister och publicister som på olika vis kämpar för det fria ordet.     

Mödrarna till de som massakrerades på Himmelska Fridens torg i juni 1989.

Många övervakades fortfarande av säkerhetspolisen trots att de var över 80 år och började bli för gamla för att demonstrera.

45 av gruppens medlemmar hade dött av ålder.

Deras främsta krav var fortfarande efter alla år att få sörja offentligt utan att trakasseras av polis.

Hon lärde sig också att gripna kinesiska medborgare ofta kontaktade familjerna och sa att de ville glömmas bort.

Angela Gui började ana oråd. Dels skrev han på engelska och dels var han slarvig med språket

Efter en månad började svenska medier att skriva om fallet och UD bekräftade att en svensk medborgare frihetsberövats, men att det rörde sig ”om en sedan länge utvandrad person”.

Ingen kontaktade henne.

Men en dag plingade det plötsligt till i Angela Guis skypechatt och till hennes stora förvåning var det fadern själv som skrev. 

Men på engelska.

Han skrev att han satt in en summa pengar på hennes konto och att hon inte skulle oroa sig.

Men hon började ana oråd. Dels skrev han på engelska och dels var han slarvig med språket.

Något som han annars aldrig tillät sig att vara.

I slutet av januari dök Gui Minhai plötsligt upp på kinesisk stats-tv.

I ett kort uttalande bad han om ursäkt för ”sina brott” och förklarade att han återvänt till sitt födelseland helt frivilligt.

Han bad också svenska myndigheter att hålla sig utanför saken och ”erkände” att han smugglat tusentals böcker till hundratals kunder i Kina.

Vad som än skulle ske bestämde sig Angela Gui för att det inte skulle ske i tysthet.

Hon förstod att om hon inget gjorde skulle han sakta tyna bort i det kinesiska fängelsesystemet – som så många före honom.

Det har troligtvis också varit taktiken från kinesiskt håll.

Att få omvärlden att glömma. En taktik som hittills hade fungerat bra.

LÄS MER: Europas ambassadörer höjer rösten för Gui Minhai 

Det var bara en sak som de inte hade räknat med.

Att en 23-årig kvinna från Sverige skulle trotsa sin fars ord och dra i gång en global enmanskampanj för hans räkning.

– Att höja sin röst är riskfyllt i Kina, därför är så många anhöriga tysta. Men jag bestämde mig. Jag skulle inte vara tyst.

När Angela Gui valde att berätta för medier om sin far hörde han omedelbart av sig till henne igen och bad henne sluta.

För en person som vigt sitt liv åt bokutgivning och det fria ordet var det en motsägelsefull uppmaning att be sin dotter om största möjliga tystnad.

När hon svarade honom att pratade med medier för att hon var orolig blev han tyst.

Att höja sin röst är riskfyllt i Kina, därför är så många anhöriga tysta. Men jag bestämde mig. Jag skulle inte vara tyst

Det var inte heller likt honom att inte argumentera in i kaklet för sin ståndpunkt. Under hela hennes uppväxt hade han varit envis och aldrig gett med sig så lätt i någon diskussion.

Angela Gui tog det som ett tecken på att hon hade hans välsignelse att fortsätta.

Här ligger Gui Minhais bokhandel i Hongkong.Foto: EXPLORINGLIFE / WIKIMEDIA

När nyheten kom att han var fri men satt i någon form av husarrest så kunde de prata oftare.  Hon märkte att när hon pratade om annat än politik så slappnade rösten av.

Under ett videosamtal såg hon att en tand saknades och fick svaret att han skulle berätta sen.

Hon hade svårt att inte stirra på luckan mellan tänderna men pratade på om sin utbildning och den examen i historia som hon snart skulle ta i England.

LÄS MER: Kina erkänner: Vi har Gui Minhai i förvar 

Även om han inte kunde tala fritt så var det ändå en lättnad för Angela Gui att bara få höra hans röst.

Pappan beklagade att han inte kunde komma till hennes examen. Men lovade att ringa dagen efter.

Innan dess skulle han resa till Peking för att besöka ett sjukhus för att få vård för den livshotande sjukdomen ALS.

Under examensdagen tittade hon då och då på sin telefon.

Han ringde aldrig.

Det har gått nästan ett år sedan hon talade på armémuseet i Stockholm.

Hon har lärt sig dagarna nu: fängslade författares dag i november. Pressfrihetsdagen i maj. Livet som närmast anhörig till en samvetsfånge har sina udda högtider.

Bakom Angela Gui henne hänger en svart griffeltavla och det ekar i det tomma klassrummet.

I hennes knä sitter en hundvalp. Hon är förkyld men hoppas att rösten ska bära för ännu en intervju.

– Jag har inte sett några av klippen i sin helhet. Jag känner att jag bara skulle må dåligt av det och att det skulle göra mitt arbete svårare, säger Angela Gui, på Skype från England.

På tv-bilderna ser man hur Gui Minhai sitter mellan två vakter med blå uniformer. För tredje gången har han tvingats framträda framför tv-kamerorna. 

Gui Minhai tvingades ”erkänna” brott i kinesisk propaganda-tv.

Hade han varit en krigsfånge vore det ett brott mot Genèvekonventionen.

Nu är han en bokhandlare och rubrikerna uteblir.

På väg till Peking hade han gripits igen när tio civilklädda poliser kom in i kupén och förde bort honom framför ögonen på två svenska diplomaterna.

LÄS MER: Svenske förläggaren Gui Minhai gripen av kinesisk polis 

En kort tid senare kallas den kinesiska ambassadören upp till UD och Margot Wallström kallar kinas agerande för ”brutalt”. 

Sedan dess har det varit tyst på Angela Guis skype.

I dag säger hon sig vara tacksam över det UD gör men har svårt att acceptera att det tog så lång tid innan de agerade. Å andra sidan, säger hon, har svenskt civilsamhälle varit lika senfärdiga de också.

Jag har inte sett några av klippen i sin helhet. Jag känner att jag bara skulle må dåligt av det och att det skulle göra mitt arbete svårare

Att han inte hade gett ut Nobelpristagare direkt kanske också spelade in. Var hans litteratur värd att försvara?

Ingen sa det rakt ut men frågan fanns där.

Dessutom medförde okunskapen och förvirringen att inget visste något om Kina och det tog tid att berätta vem han var.

– När väl omvärlden fått alla fakta på bordet och äntligen agerade – var det för sent, menar Angela Gui.

”När väl omvärlden fått alla fakta på bordet och äntligen agerade – var det för sent”, säger Angela Gui.Foto: PRIVAT

Kina hade då gått från att anklaga honom för en trafikförseelse till att hävda att han smugglat statshemligheter.

Ett illavarslande tecken på att möjligheterna till en snabb och smidig lösning under radarn för länge sedan hade passerat.

Dessutom börjar hans hälsa bli allt sämre.

Angela Gui tycker att det är fantastiskt att det i dag finns ett större engagemang för hennes fars fall, men samtidigt tror hon att chanserna att han ska bli fri är mindre.

UD har uppmanat henne att inte resa till Asien och hon börjar känna sig övervakad även i Europa.

Hon har också börjat drömma mardrömmar.

Ofta om att hon jagas.

Källa: https://www.expressen.se/nyheter/angela-gui-vagrar-ge-upp-kampen-for-sin-pappa/

kommentarer