Att uppfinna hoppet
Krönika Jag vet inte riktigt hur det blev så, men det är en höst av diktläsning. Den som råkade ta del av min förra krönika kan konstatera att jag tycks ha inlett någon sorts lyrikcirkel, för här fortsätter det:
Omkring oss störtar allt,
och mer skall störta,
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot.
Hur kan du ännu tro,
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?
Så inleder Karin Boye den dikt som heter just så, Hur kan förtröstan leva? Jag läser den och konstaterar att den kunde ha skrivits igår.
Vi lever i en tid när det pratas om systemkollaps. När människor går omkring och känner att allt omkring oss störtar, allt som föreföll tryggt och stabilt och ristat i sten. Det är en höst när inget är riktigt självklart längre. Terror i Paris. Flyktingströmmar rör sig likt ostoppbara vattenflöden över en allt mindre förutsägbar planet. Temperaturer stiger, med oöverblickbara konsekvenser. Politisk instabilitet än här, än där. Diktatur, fanatism, galenskap, och ett världssamfund vars makt känns allt mindre.
Jag, som råkar uppskatta just trygghet mer än det mesta, kan inte påstå att jag gillar läget. Att sitta här och se på när allt omkring …
Läs mer här: Att uppfinna hoppet