BODIN: När jag gjorde bort mig på min första NHL-match i Globen – och andra minnen
By Uffe Bodin
Tiden flyger.
Det känns inte alls länge sedan jag var en 23-årig övertaggad rookie som för första gången såg ett NHL-lag spela hockey i Globen. Året var 2003 och Toronto Maple Leafs, mitt favoritlag under barndomen, var i Stockholm för att spela träningsmatcher mot Djurgården och Färjestad.
På något sätt lyckades jag med hjälp av studenttidningen Lösnummer i Örebro skaffa mig en ackreditering till mötet med FBK. Toronto vann en ganska sömnig historia med 3–0, men det var efter matchen det riktiga äventyret började. Som aspirerande journalist var det ju själva himmelriket att få kliva ned i Globens innandöme – och faktiskt göra intervjuer med verkliga NHL-spelare. Jag flashade min ackrediteringsbricka och tog mig hela vägen ned till omklädningsrummen. Där agerade jag lika rationellt som en fluga på jakt efter en sockerbit.
Utan vare sig eftertanke eller sunt förnuft stolpade jag rakt in bland halvnakna Torontospelare, drog fram papper och penna och började ställa frågor till höger och vänster.
Där stod Tie Domi, bredare än lång, med en minimal handduk runt midjan, skrattade högt och skrek svordomar åt sina lagkamrater till höger och vänster. Den nu tragiskt bortgångne Wade Belak gick omkring och mös med en pappmugg kaffe samtidigt som han delade ut syrliga pikar till lagets rookies kring deras frisyrer och klädstilar. Och så var det Mats Sundin förstås, pondus personifierad. Han hade en sådan aura av respekt kring sig att man nästan förväntade sig att övriga spelare skulle knäböja så fort han kom i deras närhet.
Jag hade med tefatsstora ögon och infantila frågor snubblat runt i omklädningsrummet ett par minuter när jag kom fram till tidigare Modobacken Pierre Hedin, som gjorde sitt första träningsläger med Leafs. Han tittade oförstående på mig när jag började peppra …
Läs mer här: BODIN: När jag gjorde bort mig på min första NHL-match i Globen – och andra minnen