De turkiska fängelserna är en krutdurk
Biografen var helt fullsatt när vi trädde in på scenen under Internationella filmfestivalen om mänskliga rättigheter (FIFDH) i Genève tidigare denna vår. Vi hade samlats för att tala om de förödande konsekvenserna av undantagstillståndet i Turkiet.
Förutom jag själv fanns här en expert på författningsrätt, Kerem Altiparmak (som eftersom han är en kritiskt tänkande person inte längre får resa utomlands och därför deltog via Skype), FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter Nils Medzel samt samhällsvetaren Pinar Selek.
Medzel gav oss en muntlig rapport om vad han hade sett i de turkiska fängelser hade besökt sedan kuppförsöket i somras. Mellan raderna kunde vi utläsa att de som fängslats går igenom ett rent helvete. Han besparade oss detaljer, men gjorde klart att förhållandena var allra värst för dem som hölls i polisförvar.
För några år sedan trodde vi oss kunna se ett ljus i tunneln efter decennier av trakasserier av landets medborgare, men nu är vi alltså tillbaka på ruta ett. Det är i dag lika illa som tidigare – om inte värre – för dem som är av en annan åsikt än innehavaren av makten, president Erdoğan.
Ingen är mer bekant med den hämndlystnad som präglar förtrycket i dagens Turkiet än Pinar Selek, som satt bredvid mig i panelen.
Ingen är mer bekant med den hämndlystnad som präglar förtrycket i dagens Turkiet än Pinar Selek, som satt bredvid mig i panelen. Det åtal som har drivits mot denna pacifist, feminist, samhällsvetare och författare, och som har pågått i hela 19 år, är av en sådan art att det kan få Dreyfusaffären att blekna vid jämförelse.
En kort resumé: den 9 juli 1998 skakades den berömda Egyptiska basaren i Istanbuls gamla stad av en explosion. Sju människor dog och nästan 130 skadades. Pinar Selek, en ung samhällsvetare som vid den här tiden hade börjat få anhängare …
Läs mer här: De turkiska fängelserna är en krutdurk