”Det finns inga böcker jag gråtit så mycket över”
Kultur och Nöje
“Jag skriver gärna om Svetlana Aleksijevitj om hon mot förmodan skulle få priset (så sa jag i och för sig om Alice Munro också)”, skrev jag i ett mail till redaktionen tidigare i veckan. Och nu sitter jag här igen, nästan som rusig över att Nobelpriskommittén på nytt visat upp sin mindre stelbenta sida. Att Aleksijevitj tilldelats priset är förstås oväntat på ett annat sätt. Den här gången handlar det inte om folklighet, utan om genre. För även om Aleksijevitj toppat bettinglistorna är det många som varit tveksamma till om hennes dokumentära gestaltande verkligen skulle kunna passera inom prisets ramar och traditioner.
Det är på många vis unikt, Aleksijevitjs sätt att förhålla sig till litteraturen. Hur hon omvandlar den till ett forum för kunskapssökande, en kollektiv och mellanmänsklig process. Den långsamma kvarn som under över trettio år malt fram hennes epos Utopins röster – eller Historien om den röda människan, är oöverträffad när det gäller förmågan att lämna utrymme åt just rösterna.
Det finns heller inga böcker jag gråtit så mycket över som Aleksijevitjs. Det låter kanske konstigt, men det handlar om hennes fullständiga öppenhet för världens obarmhärtighet. Att läsa hennes böcker är, mer ofta än inte, att vada …
Läs mer här: ”Det finns inga böcker jag gråtit så mycket över”