Duellerna som avgjorde valen
I femte repliken avgörs allt.
Thorbjörn Fälldin, som överraskat med iver och intensitet, sänker hastigheten. Inte ner till sävligt, hans naturliga tempo – det som varit så attraktiv i opposition när det antytt förnuft, men som förött hans år som statsminister – tvekandet blev till tystnad, han kunde inte ens finna ord när de egna regeringarna sprack, en efter en.
Den här dagen i Kalmar är Fälldin redan uträknad.
Men så sänker han hastigheten.
Han börjar prata om en rapport, LO 80, som landsorganisationen tagit fram. Den handlar om löntagarfonderna.
– Där ger man klartext. Man ska bli dominerande ägare till näringslivet och man ska ersätta statens närings- och industripolitik med de här nya organen. Och metoderna, det är en fråga för facken och socialdemokraterna. Det står att läsa i sammanfattningen.
Den här dagen i Kalmar är Fälldin redan uträknad. Men så sänker han hastigheten.
Han är tyst länge.
– Palme säger att man ska ha allmänna val till de här fonderna. För mig är allmänna val just allmänna, det vill säga att man inte har särskilda röstningsregler.
Han vänder sig till Palme, som sitter vid podiet och väntar på sin tur.
– Jag har aldrig beskyllt er för att vilja införa diktatur.
Han använder sin djupaste basröst.
– Jag har aldrig beskyllt er för att vilja införa en enpartistat.
Nu har han hela publikens uppmärksamhet.
– Men det står ju att läsa i era egna dokument! Det yttersta syftet är att dessa fonder ska äga majoriteten av det svenska näringslivet.
Den 1 september 1976 duellerade Olof Palme och Thorbjörn Fälldin inför 10 000 personer i Scandinavium och miljontals tittare i tv-sofforna.Foto: IBL/KAMERAREPORTAGE
Det är den 1 september 1982.
Han knockade Palme! ropar journalisterna dagen efter. Aftonbladet talar om hur Fälldin förvandlats likt ”Hulken”, den då omåttligt populäre Marvel-figuren.
Två och en halv vecka senare är det val.
Socialdemokraterna får 45 procent, centerpartisterna 15. Det socialistiska blocket blir större än på årtionden, borgerligheten slås i spillror. Fälldin måste avgå.
Man kan tänka på det 2018, när duellerna ska dra i gång.
Att vinna en debatt är inte samma sak som att vinna ett val.
Det är något med språket kring partiledarduellerna. Det manliga tränger igenom. Det kan ha med situationen att göra.
Man ska stå där, som en brottare. I referaten efteråt heter det att man kopplade greppet, eller vek ner sig. Man mäts utifrån dristighet, om man får in en attack eller inte, från grad av aggressivitet.
Som en man.
En duell är en tvekamp, med allt vad det innebär. Det blir inte mer längdmätning av genitalier i politiken än så.
Det politiska språket utgår från det militära – har så alltid gjort – en traditionellt manlig begreppsvärld. I mötet människa mot människa framträder det starkast. Ett annat slags dynamik kan uppstå vid en partiledardebatt där fler aktörer deltar. En debatt kan bli ett samtal, en duell kan det inte – såvida det inte råkar vara Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson som möts i Sveriges Television för att känna på varandra inför samtalen efter valdagen i höst.
En duell är en tvekamp, med allt vad det innebär. Det blir inte mer längdmätning av genitalier i politiken än så.
Det har med representationen att göra, så många kvinnor har inte varit partiledare, men också med det hävdvunna. Tittar man på gamla dueller handlar de mindre om att framföra egna ståndpunkter och mer om att få motståndaren ur balans, att avtvinga honom pinsamma medgivanden eller göra honom stå svarslös. Och det vill ingen riktig man vara.
Vi kan ha det som hypotes, åtminstone, att det har något med manlighet att göra.
Ulla Lindström, som skrivit de bästa rapportböckerna inifrån politikens korridorer, nämner knappt duellerna. Hennes tolv år i regeringen präglades annars intensivt av Tage Erlanders och Bertil Ohlins återkommande möten i Vasaparken i Stockholm.
”Tysta och beslutsamma folkmassor packar sig allt tätare kring vädjobanan, fyllande rymden ovanför sig med laddad förväntan”, skrev journalisten Jan Olof Olsson en av kvällarna.
1954: Tage Erlander och Bertil Ohlin efter en av många dueller i Vasaparken i Stockholm.Foto: ROLAND JANSSON / DN
Första gången, 1948, bjöd Ohlin in Erlander i förvissning om att lätt tvinga ner den gängliga byråkrat som knappt rört sig utanför kanslihusen. Erlander visade sig vara segare än de flesta trott. Han hade ett sätt att föra dialog med publiken, att kvickt läsa in dess reaktioner, som han lärt in under frikyrkomötena hemma i Klarälvsdalen. Professor Ohlin blev aldrig riktigt klok på det.
Ulla Lindström var inte ointresserad av politikens ytligheter men hon nämner aldrig duellerna i sina böcker. Äventyren i Vasaparken låter hon höra männen, eller snarast pojkbokslitteraturen, till.
Efter den sista envigen i parken, det var inför valet 1964, gick också 63-åringen Erlander hem och skrev i dagboken att han hade segrat över 65-åringen Ohlin. Men att mötet mest fyllt honom med leda.
”Vi är båda för gamla för att exponeras på detta sätt”.
Med Olof Palme och Thorbjörn Fälldin var viriliteten själva dilemmat. Det började redan i deras stora duell i Scandinavium i Göteborg valrörelsen 1976. Palme forcerade med sitt impressionistiska språk och sina snabba repliker, studsade runt Fälldin som stod stilla och tog stryk. Palme öste på om arbetslösheten som pressats ner, om framtidstron som var stark och om borgerliga partier som ställde ultimatum till varandra och skulle föröda allt.
– Svara på det, Thorbjörn Fälldin, hur ska ni regera ihop?
Fälldin tog sats om det decentraliserade samhället och om kärnkraften. En sak i taget – som när man travar vedträn på varandra, skrev journalisten Dieter Strand – men inget som grep an eller störde motståndaren.
– Jag hade en enkel fråga, upprepade Palme strax. Hur tänker centern lägga om sin energipolitik så att den passar Bohman och Ahlmark?
Applåd.
– Svara!
Ett rop ifrån publiken.
– Men han måste ju få försöka svara!
Illa dolt flin från Palme.
I det finns nog lärdomar att dra för Ulf Kristersson och Stefan Löfven.
Efteråt var alla ense om att socialdemokraten mosat centerpartisten, men på valdagen fick Fälldin väljarnas förtroende att bilda den där borgerliga regeringen som inte hade pratat sig samman om kärnkraften. Segraren från duellen blev inte segrare i valet.
I det finns nog lärdomar att dra för Ulf Kristersson och Stefan Löfven, ett annat politiskt par som där den ena parten karakteriseras av väloljat munläder och den andra av ett stakande, kargt men kanske folkvinnande språkbruk.
Efter Scandinavium 1976 fick i alla fall de socialdemokratiska medarbetarna runt Palme nog. Med alla medel som stod till buds gällde det nu, enades de om, att minska antalet dueller till ett minimum.
Sten Andersson, partisekreteraren, insåg att Palme egentligen hade förlorat.
– Hemma framför tv:n satt Svensson, hade sparkat av sig skorna och hällt upp en öl – och så börjar blodet skvätta om den snälle Fälldin, har Andersson sagt.
Han ringde direkt ner till Palme i Göteborg och sa vad han tyckte.
– Gör vad du vill! skrek Palme genom luren.
– Jag gör vad som är bäst för partiet, vrålade Andersson tillbaka. Det blir inga fler debatter!
LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen
Källa: https://www.expressen.se/nyheter/duellerna-som-avgjorde-valen/