En vanlig vardag innehåller fler utmaningar än man kan tro
Ibland händer det sig när jag är ute och strosar att jag springer på någon jag känner väl, kanske en arbetskamrat, en barndomskompis, någon bekant. Vi stannar då till och byter några ord med varandra, pratar lite om ditten och datten och så skiljs vi åt efter en stund.
Inga konstigheter med det.
På samma sätt händer det sig också emellanåt att jag springer på någon jag känner lite flyktigt, våra vägar kan ha korsats vid något enstaka tillfälle och jag vet vad vederbörande heter men inte så mycket mer. Kanske inte ens det utan vi bara känner igen varandra. Det sociala spelet medger då att det räcker med att vi nickar igenkännande åt varandra vid mötet, möjligen kan man kosta på sig ett ”tjenare” eller liknande.
Inga större konstigheter med det heller, vi känner ju inte varandra så väl att vi behöver prata med varandra utan en artighetshälsning räcker.
De flesta springa på folk på stan-situationer löses problemfritt inom ramen av dessa två tillvägagångssätt.
Men som med allt annat finns det alltid en gråzon, en personrelation som inte riktigt passar in vare sig här eller där.
Det är där som problemet uppkommer. Det krystade samtalet.
Den omedelbara känslan säger att det krävs mer än en artighetsnick och ett ”tjenare” vid mötet, men samma känsla säger samtidigt att vi heller inte har så mycket gemensamt att vi har något att prata om.
Vi stannar upp och fraserna blir därefter, allmänt hållna, om väder och vind, om att det var länge sen vi sågs, om vad vi gör nuförtiden och om egentligen just ingenting alls.
Och man vill bara avsluta samtalet och gå därifrån. Antagligen känner den andra personen exakt likadant men man kan ju inte …
Läs mer här: En vanlig vardag innehåller fler utmaningar än man kan tro