HÖGSANDER: De riktiga hjältarna i USA:s bojkott är inte männen
Jag kommer fortfarande ihåg mejlen och kommentarerna. Det var samma trångsynta grundtankar, bara olika ordval. När jag för ett par år sedan var redaktör och ansvarig utgivare för ett tryckt hockeymagasin brottades jag ständigt med tankarna om framtida reportage- och Intervjuidéer. Dels ville jag – och mina kollegor – att texterna skulle hålla på två sätt: storymässigt – men också dramaturgiskt. Men det fanns en till punkt som var minst lika viktig, som tyvärr inte är helt självklar när man tar en snabb titt på många tidningssidor. Vi ville lyfta mångfalden i ishockeyn – där speciellt damhockeyn skulle få en naturlig plats på magasinets sidor. Kanske lyckades vi. Kanske inte. Men för varje nummer vi släppte hade vi en tydlig plan att ge olika personer – med olika bakgrund – en möjlighet att synas.
Redan i början ramlade kommentarerna in. Varför skriver ni om damhockey? Varför skriver ni inte om riktig ishockey istället? Varför låter ni damspelare ta plats i ert magasin?
Först tänkte jag att det bara var ett par isolerade fall, att det fanns några som satt bakom sina anonyma datorskärmar och försökte att förminska andra för att få sig själva att känna sig bättre. Men jag började snart höra liknande kommentarer när jag var ute på jobb och förstod att det var åsikter som verkligen fanns – och fortfarande finns.
Jag valde alltid att svara på frågorna på samma sätt. Jag förklarade att damishockey är precis lika mycket ishockey som herrishockey – vilket i sin tur ofta, eller snarare alltid, ledde till diskussioner om efterfråga och pengar. Som att ishockey för damer bara handlade om ekonomisk belastning – medan ishockey för herrar mest hade positiva värden för samhället.
I dag står vi inför en ny diskussion – men i det här fallet pekar den åt helt rätt håll. Det amerikanska damlandslaget …
Läs mer här: HÖGSANDER: De riktiga hjältarna i USA:s bojkott är inte männen