Krisparti kongressar
Till helgen håller Miljöpartiet kongress. Det är ett parti i kris som samlas. Krisen är både opinionsmässig – i flera opinionsmätningar har MP legat under fyra procent den senaste tiden – och politisk. Inte minst innebär krisen att en stor grupp medlemmar och förtroendevalda står i opposition till den egna partiledningen.
Krisen grundar sig till stor del i regeringsarbetet. Konfronterade med en brister verklighet har det visat sig att Miljöpartiets ofta idealistiska åsikter inte har kunna genomföras. Regeringspartnern Socialdemokraterna har inte varit beredd att ge med sig på några avgörande punkter, trots att det sedan länge varit tydligt att koalitionspartnern mått dåligt av samarbetet – eller överkörningarna som många uppfattat det som.
På förra årets kongress tog sig gräsrötternas missnöje uttryck i att språkröret Åsa Romson fick sparken och Isabella Lövin tillträdde. Att Gustav Fridolin fick sitta kvar berodde mer på att ingen ställde upp som motkandidat än att han har särskilt stort stöd längre.
Språkrörsbytet hjälpte inte efter upplevda svek om Förbifart Stockholm, Bromma flygplats, livstidsförlängning av kärnkraften, kolförsäljning till Tyskland och, inte minst, helomvändningen om flyktingpolitiken hösten 2015.
Nu kommer en het strid att stå om just flyktingpolitiken, där många kräver en ny amnesti för flyktingar som väntat länge på besked, i likhet med det beslut MP drev S-regeringen att gå med på 2005. Är det någon fråga där partiledningen kan förlora är det flyktingpolitiken.
Två andra frågor som väntas leda till hård debatt är om att utse en fredsminister och att kräva ett absolut förbud mot vapenexport till diktaturer.
I den senare frågan finns ett utredningsförslag som är långtgående, så där kan kanske partiledningen acceptera att kongressen får kräva hårdare regler. Men i det stora hela lär ombuden ge stöd till språkrörens och statsrådens fortsatta arbete, trots den sviktande opinionen och hotet om en valkatastrof nästa år.
Läs mer här: Krisparti kongressar