”Lekfullt punkkryddad urladdning med ogenerad gapighet”
Kultur och Nöje
Det vore synd att påstå att Marit Bergman varit överdrivet synlig på sistone. Visserligen har hon släppt låtar virtuellt i egen regi, men man får gå tillbaka till 2009, och albumet The Tear Collector för att hitta någon release i tillplattad form, och även live har karriären gått på sparlåga. Tills nu det vill säga. Ett nytt verk tillika på svenska, betitlat Molnfabriken släpps om några månader. Fast redan nu befinner sig Bergman på miniturné, och i fredags förärade hon Malmöpubliken ett gig tillsammans med sin helkvinnliga kvintett på synnerligen intima Folk å Rock. Dock är det lika bra att säga det på en gång; Bergman har gått vidare, i alla fall tycks hon i till stor del ha lämnat engelskan bakom sig. Hela åtta av kvällens tretton nummer framfördes på modersmålet, vilket kanske var lite överraskande med tanke på att ingen hört sångerna ifråga än. Ja, förutom allsångsdängan Dra åt helvete då, den omtalade skrapan till hennes belackare som haft elaka synpunkter både på Bergman själv, och hur kvinnor rent allmänt ser ut och ska bete sig.
Fast det faktum att så många av numerna var totalt okända spelade faktiskt ingen större roll. Inte minst för …
Läs mer här: ”Lekfullt punkkryddad urladdning med ogenerad gapighet”