MJÖRNBERG: En gnistrande serie, helt i skymundan
Ikväll är det äntligen dags. Hockeyettan-finalen. Som ni har längtat!
Eller kanske inte.
För det är ju oerhört svårt att gå igång på formatet.
Årets Hockeyettan-final är ett bra exempel på att hela upplägget med en final utan något riktigt högdramatiskt på spel är ganska meningslöst.
Det är en alibifinal. En tillställning där ingen riktigt vinner något och där ingen heller riktigt förlorar något. Vinnaren är inte garanterad något mer än spel i kvalserien (minns att Huddinge är regerande Hockeyettan-mästare sedan ifjol men alltjämt har lirat i ettan den här säsongen) och förloraren får en andra chans i playoff 3. Det är inte så blodigt egentligen.
När kampen dessutom ska utspela sig mellan två gäng utan någon egentlig publik att tala om är det klart att det blir ännu mer anonymt.
Man kan säga och skriva väldigt mycket bra om både Huddinge och Borlänge, men det är inga publiklag. Över 20 hemmamatcher den här säsongen snittar Huddinge 321 åskådare i Björkängshallen. Borlänge har en marginellt högre siffra med 468 i sin hemmaborg.
Det finns inga högar av fans som hajpar upp och drar lasset för att det ska koka vid bristningsgränsen och ärligt talat är det nog inte särskilt många utanför de båda gängens egna bubblor om egentligen bryr sig så mycket om hur det kan tänkas gå i den här matchserien.
Ska finalen bli en stor angelägenhet bygger det på att det är ”rätt” lag som lirar den. Det är en brist i upplägget, ja ni fattar…
Medan playoff-spelet rasar parallellt, med upphetsande val, många lag i spel samtidigt, publiklag, reella risker att åka ut och matcher på liv och död blir finalen mest något myspysigt som pågår vid sidan om. Trots att det är två seriesegrare som möts.
Ifjol fnissades det en hel del åt att det officiella namnet var särskrivet (det är det fortfarande Hockeyettan Finalen), men …
Läs mer här: MJÖRNBERG: En gnistrande serie, helt i skymundan