Plötsligt sjunger freden
KRÖNIKA Jag sitter på tåget och ser ut över slätten mellan Hjärup och Åkarp, och det är tidig morgon, och jag är trött, och jag är sliten, och det är november, och det är grått, och det regnar, och mannen mitt emot mig är ganska ful och sur, och plötsligt övermannas jag av en fullkomligt oväntad och enormt intensiv insikt om att DETTA ÄR FRED.
Jag skriver det med stora bokstäver, för det är en känsla av stora bokstäver. Plötsligt, utan föregående varning, SYNS freden. Den HÖRS, den dånar. Den KÄNNS, i själva luften som jag drar ner i mina lungor. DETTA ÄR FRED inte bara tänker jag, utan KÄNNER jag, med hela mitt väsen, och det är en känsla som får molnen på himlen att sjunga.
Kanske är det för att jag har skickats ut på så många reportage om flyktingar på sistone. Jag har tappat räkningen på alla trötta små barn jag mött, som suttit med sina nallar och slokat på de där plastkassarna med nödutrustning som Migrationsverket delar ut.
Jag har tappat räkningen på alla mammor och pappor och unga män som berättar om det groteska helvete de har lämnat. Som berättar om goda liv, trygga liv, där de …
Läs mer här: Plötsligt sjunger freden