SKOGLUND: Avidentifieringen är förskräcklig
Idag får ni en liten historia av misshandlade arenanamn serverad till er. Men jag är inte den som är den. Utöver en stor portion gnäll får ni även en topplista på de vackraste arenanamnen i Sverige för tillfället.
Det pratas och har pratats mycket om svensk ishockeys mående i stort. Det pratas om att ”SHL vill döda drömmen om avancemang” för klubbarna lägre ner i seriesystemet på grund av det nya TV-avtalet som kickar in till hösten. De ekonomiska bekymren ute hos en del klubbar stöts och blöts över kafferaster och tangentbord och tydligen har ”Hockeyallsvenskan blivit en farmarliga till SHL” om vi ska tro de domedagsprofeter som tillåts härja fritt på the world wide web.
Det ylas om att kulturen är på väg att försvinna bort från våra arenor och att klubbarna tappar sin själ. Jag håller inte med om mycket av det som skrivs och sägs och rycker för det mesta på axlarna åt det. Jag vill tro att svensk klubblagshockey är så stark i sig själv att såna faktorer inte kan rubba den fantastiska folkrörelse vi haft i snart 100 år.
MYCKET ÄR BRA – MEN MYCKET KAN BLI BÄTTRE
För att ingen ska missförstå mig: Det finns jättemycket saker som kan göras bättre. Häromdagen skrev jag om att kapitalkravet är helt skevt och ställde mig frågan om varför det ska vara så stelbent och likriktat. Varje klubb borde istället få en individuell handlingsplan och kravtrappa att jobba efter.
Likadant tycker jag om arenakravet i SHL. Varför måste det vara 5 000 åskådarplatser som minimum? Borde inte klubbarna vara tillräkneliga nog att avgöra sin egen publikkapacitet? Kraven borde istället ligga på fräschören och komforten av arenan, vilket det också gör nu. Men kravet på publikkapaciteten borde slopas. Gagnar ingen.
När vi ändå är inne på arenor så leder det oss in på …
Läs mer här: SKOGLUND: Avidentifieringen är förskräcklig