Tolvåriga Nawals fot har sprängts och amputerats

JEMEN. Jag kommer sällan till en gräns där jag har svårt för att se något i mitt jobb. Men i Sadah i norra Jemen hände det. 

Det tog över två veckors resande genom landet för att komma hit. 

Till helvetet. Där barn har sprängts men fortfarande tittar upp från sängar som luktar ruttet. 

Ett av många skadade barn på sjukhuset.Tolvåriga Nawals stump ser rutten ut. Foten har sprängts och amputerats. Kvar är en rund infekterad klump. 

Hennes mamma Sefah har lagt ett tygskynke över den. När Nawal med sin fågelsmala hand lyfter bort tygbiten och tittar på det som en gång var hennes fot och ben säger blicken något som jag inte kan tolka. 

Kanske säger den: ”Jag orkar inte mer.” Kanske säger den: ”Jag vill dö.” Kanske säger den: ”Jag tror inte längre att någon kan hjälpa mig.”

Det finns en hel värld som kan hjälpa. Men den är inte här. 

På avdelningen för undernärda barn ligger treåriga Fatima som ett skelett i en lila plasttunna. Tunnan hänger under en våg. Hon väger 5,8 kilo. Det är vad bebisar väger när de är några månader. 

Fatima blir nerlyft och upplyft ur tunnan. Hon kan inte göra någonting själv. Inte ens stå. 

I Nawals rum kryper det flugor och över golvet springer en svart katt. Några plåtskåp står och skramlar med öppna dörrar och nästan kala hyllor. 

På apoteken i huvudstaden Sanaa fanns fullt med mediciner men på det här sjukhuset i Sadah finns bara några få askar och kanyler som inte ens ligger i skyddplast. 

En rysk läkare går med uppspärrade ögon och svettig panna runt bland patienterna. Hon säger att barnen dör för att det saknas mediciner och att det inte ens finns en akutavdelning där hon jobbar. 

Ett av många skadade barn på sjukhuset.Foto: Niclas Hammarström

Klusterbomben exploderade när Nawal vallade får

Nawal var ute och vallade får med sin moster när flygplanet släppte sin last. Enligt personalen på sjukhuset och myndigheter på plats var det en klusterbomb. 

En klusterbomb är en behållare som innehåller hundratals små bomber. Behållaren öppnas i luften och sprayar ner bomberna som exploderar en och en över ett stort område. 

När en klusterbomb släpptes över den plats där Nawal var ute med fåren skar flygande heta metallbitar in i hennes underkropp. Sedan dess har hon inte kunnat gå. 

Som en följd av skadorna har hon blivit kroniskt undernärd. Huden har blivit tunn och torr och smiter hårt om benpiporna och den svullna stumpen som skulle behöva amputeras igen. 

Klusterbomber förbjöds 2010, men länder som USA, Ryssland och Kina skrev aldrig på konventionen. 

USA argumenterade för att de istället skulle producera ”smarta” klusterbomber som är mer målinriktade. 

Amerikanska klusterbomber har sålts till Saudiarabien och hittats i Jemen. 

Saudiarabien utför en militär operation mot houthierna i norra Jemen . Regionen Sadah som gränsar till Saudiarabien är extra hårt utsatt av kriget eftersom att Saudiarabien inte vill ha houtier vid sin gräns. 

Houthirebellerna anses vara både ett politiskt hot och ett säkerhetshot, då de gör attacker från marken in mot Saudiarabien. 

Militärt är dock Saudiarabien överlägsna då de har flygvapen och är allierade med många andra länder, som ytterst får stöd av USA genom vapenexport, tankning av bombplan i luften och underrättelsetjänst. 

Att det finns en rysk läkare på sjukhuset i Sadah visar att vi nu befinner oss på den sida som tillhör den östliga globala maktsfären – den som politiskt och ideologiskt tillhör samma sida som Iran, Ryssland och Kina – och som befinner sig i ett kallt krig mot den västliga. 

Ett av många skadade barn på sjukhuset.Foto: Niclas Hammarström.

”Barnen vet inte att mamma är död”

Nawal räknas som ”collateral damage” i konflikten. Hon är en så kallad militär sidoskada. 

I samma rum som Nawal ligger flera militära sidoskador. 

Tioåriga Esra som fick en skallaskada av en flygbombning för två år sedan och sitter stirrandes med ett dränage som leder ut blod från huvudet. 

Åttaåriga Wadha som är täckt av folie och har andra gradens brännskador och ett brutet ben efter en flygbombning i går. 

Syskonet Rawabi som ligger lika brännskadad i sängen bredvid. 

På golvet nedanför syskonen sitter kvinnor. Ingen av dem är deras mamma.

När jag frågar var mamman är svarar ingen. Jag frågar igen.

Då säger en av kvinnorna på arabiska att mamman är hemma i huset. 

Jag undrar varför hon är hemma när barnen är svårt skadade.

En läkare kommer fram och tystar mig på engelska: 

– Jag tror inte att kvinnorna vill säga på arabiska var deras mamma är. Barnen vet inte att mamma är död.