Magda Gad 14 september
I går jobbade jag som vanligt från ungefär sex på morgonen till åtta på kvällen, men det tog, som det ofta inte brukar göra, slut där.
Jag börjar alltid med att läsa och besvara era kommentarer när jag vaknar på madrassen, innan jag går upp. Sedan skriver jag det jag inte hann med dagen innan och efter det åker jag ut för att arbeta.
Det blev en speciell dag i går, eftersom jag lyckades ta mig genom gamla stans bakre fronter och upp genom nordväst till den helt nyöppnade fronten på Tal Abyad-gatan.
Ingen annan journalist har varit där och det som hände var både en världsnyhet och något mycket viktigt för soldaterna på plats eftersom de bröt sig igenom IS sista försvarslinje.
Jag var där och bevittnade, för en gångs skull vid rätt tid och plats, vilket inte alltid händer, men kunde inte få ut en rapport om det.
Inte ens min satellittelefon fungerade.
Det gör den inte när USA har flygvapen i luften, för de slår ut alla signaler med någon slags digital sköld.
När jag kom ut från fronten och in i mitt nya hus i Raqqah, genomblöt och skitig och med krutrester i ansiktet – jag blir så svettig att tröjan måste vridas ur när jag bär väst – satte jag mig i mörkret och började redigera ett tv-inslag om det som hade hänt.
Det var mörkt i huset för när jag flyttade in fanns ingen el. Det tog tid att redigera inslaget i min app i mobilen med stor tumme på det lilla markeringsverktyget där i mörkret, jag orkade inte ens leta upp min pannlampa.
Och jag visste inte heller vilka bilder som var okej att visa, en skymt av ett IS-lik till exempel, var det ok?
Jag bestämde mig för att det är ok för det är så krig ser ut och det var dessutom helt omöjligt att identifiera kroppen.
Efter drygt två timmar hade jag fått ihop ett två minuter långt inslag.
Då fick jag äntligen el. Filosofen och Fast and Furious hade varit ute och letat efter en generator inne i den sönderbombade staden, Fast körde för en gångs skull Slow och kollade in i trasiga butiker och hus, dock utan att hitta någon generator som låg och skräpade någonstans.
Men vi hade tur, för på natten fick vi en generator från en logistikpunkt som är till för soldaterna.
Filosofen klippte av elen till luftkonditioneringen för han sa att den inte är bra för fåglarna. De har byggt bo bakom en av dem och han vill inte att de ska få ström i sig.
Fåglarna är alltså viktigare än oss, men det är ingen nyhet, så är det i Filosofens misantropiska värld.
Men det var i alla fall helt magiskt att få el, allt lystes upp i det stora övergivna ödehuset, som tidigare var ett IS-hus, och fläktarna i taket började snurra.
Det var nästan så jag blev religiös. Det känns så märkligt varje gång en lampa tänds eller när det kommer vatten ur en kran.
Men internet, det visade sig vara en annan historia.
Jag ville få ut mitt material, mina två minuter, men det var stört omöjligt. Jag hade inte orkat montera ner min parabol och ta med den från det gamla huset, och det finns inget annat sätt att för att koppla upp mobilen mot satellit. Jag trodde jag kunde tjuva från någon men jag hade fel.
Så vid elva gav jag upp och la mig, i ett kalt rum (ej kallt) på en madrass på golvet, efter sjutton timmars arbetsdag.
Lyckan över elen i nya huset vändes på morgonen till totalt motsatt känsla.
Jag vaknade helt sönderbiten av löss, mygg, sandflugor, har ingen aning om vad det är, röd och svullen av hundratals bett.
Till frukost åt jag en bit torrt gammalt bröd, mjukost som stått framme flera dagar och te. Jag hade inte hunnit fixa kaffepulver till huset.
Utan kaffe är det som att dagen aldrig börjar för mig.
Jag satt och åt brödet på golvet och sedan började jakten igen: på internet.
Men icke.
På ett ställe där jag har lånat förut var det slut. På ett annat hade de men de hade ingen kod och de kunde bara dela via Bluetooth till IPhone (”capitalist phone”, som de säger här) och på sista stället hade de men det fick jag inte använda för det är till för militär kommunikation.
Då åkte jag istället till en av Kurdiska Röda Halvmånens mottagningar med mina inflammerade bett, det visade sig att jag hade fått en allergisk reaktion.
En ung soldat var där och han hade fått sin fot bortsprängd, vilket gjorde att jag skämdes över problemen med mina bett och var på väg att gå. Men när han hade fått stumpen omlindad gav en sköterska mig två injektioner i rumpan, enligt läkarens ordination.
Tyvärr hjälpte de inte lika bra som sist, det är värre den här gången.
För att få ut mitt två minuter långa tv-inslag om nyheten om genombrottet vid IS sista försvarslinje, fick jag åka bil i två timmar på en trasig väg där man skumpar fram i fyrtio och ibland får köra i vägrenen för att det är bättre.
Fläkten i bilen var avstängd och fönstren nervevade. Det blåste in sand blandat med het luft och till slut när allt kliade så mycket att jag nästan ville sprängas frågade jag:
– Vad är det för fel på fläkten?
– Fläkten? Det är inget fel på den.
– Så varför är den inte på?
– Vill du ha den på?
– Ja, det är väldigt varmt, jag är helt blöt över kroppen, tycker inte du det är varmt?
– Nej, det är normalt. I Sverige är man van vid kyla.
Men faktum är ju att jag inte bott i Sverige på länge och jag hatar dessutom kyla, men jag vill inte heller sitta i hetta och frustrerat guppa fram i sanddimma med kläderna fastkletade om det går att veva upp fönstren och istället få en fläkt.
Det var en befrielse att åtgärda. Nästan religiöst igen.
Så äntligen, efter sjutton timmars jobb i går, en natt med insekter och två timmar i bil fick jag tag på internet och kunde ladda upp mina två minuter.
Nu är det två timmars bilresa tillbaka.
Fyra timmar totalt alltså för att skicka två minuter.
Jag passade på att ladda upp ett par inslag till, de är bara en minut vardera, när det ändå gick.
De kommer publiceras under dagen och kvällen.
Man får verkligen öva på sitt tålamod här, och egentligen alla slags gränser.
Men gällande internet har det faktiskt varit värre.
En gång i Baghdad tog det över ett dygn att hitta internet och skicka material, vilket var ännu konstigare för Baghdad är ju ändå en rätt så fungerande storstad och Raqqah är en krigszon.
Hur som helst.
Nu ska jag åka tillbaka, och den här gången ska jag utrusta mig med: parabolantenn för satellitinternet, antihistamintabletter och, viktigast av allt, Pif Paf-sprayen.
Mat behöver jag nog inte oroa mig för. Filosofen pratade om att slakta en kyckling.
– Med det är ju en fågel, sa jag förvånat.
– Men den kan inte flyga, svarade Filosofen.
Tidigare unika rapporter från Magda Gad från kriget mot IS och människorna som drabbats av det:
LÄS MER: IS försvarslinje i Raqqa är bruten
LÄS MER: Allt om Magda Gad – en samling av texter av och med Magda Gad
Källa: https://www.expressen.se/nyheter/magda-gads-dagbok/magda-gad-14-september/