Myrans ofattbara tragedi – anhöriga dog en efter en

Den ofattbara tragedin i att förlora en nära anhörig har drabbat Myran Johansson, 47, flera gånger om.

Hennes mamma, bror, dotter och barnbarn avled alla inom loppet av bara 17 månader.

För att försöka bearbeta sorgen – och om möjligt hjälpa andra – vill hon berätta: 

– För oss som ska gå vidare, vi tar ett steg i taget. Vi kommer aldrig fram hela vägen, men man tar ett steg i taget för att överleva. Jag kommer alltid vara trebarnsmamma och mormor, säger hon. 

Myran Johansson, 47, i Uddevalla hade precis blivit mormor till sitt första barnbarn.

Då drabbade plötsligt tragedin familjen. 

Hennes bror gick hastigt bort i slutet av 2012, han hade drabbats av en brusten kroppspulsåder. Bara ett par månader senare dog barnbarnet Wilja, endast fyra och en halv månad gammal i en olycka. 

Nästan på dagen ett år senare avled hennes dotter Sansie, Myrans förstfödda blev 22 år och tre månader. Hon valde att själv avsluta sitt liv. Och i april för fyra år sedan gick hennes mamma bort i cancer – det fjärde dödsfallet i familjen på bara ett och ett halvt år. 

LÄS OCKSÅ: 19-årige Jade dog på väg hem från skolan 

– Har man förlorat ett barn, då har man haft ett liv innan och det livet man hade då, nu har jag mitt andra liv, det är ett helt annat liv nu. Jag har blivit en riktig hönsmamma till mina andra två barn och jag kan inte föreställa mig att planera ett eller två år framöver, det finns inte på kartan eftersom jag vet hur fort det kan gå, säger Myran som först berättade sin historia för P4 Väst.   

”Det var verkligen en olycka”

Dottern Sansie var alltså den som först förlorade sitt barn, något som utlöste psykiska problem och slutade så illa. 

En stor tv välte över den lilla flickan som låg och sov på en filt och träffade henne i huvudet. 

Skadorna blev för svåra. 

– Det var verkligen en olycka, det gick bara på några sekunder. Wilja hade rullat en bit i sömnen och hade hon inte gjort det hade hon fått tv:n på fötterna och då hade hon överlevt. Sansie valde att donera Wiljas hjärtklaffar efteråt, och jag hoppas verkligen att ett eller två barn har överlevt på grund av det, säger Myran.

I dag vilar Sansie och Wilja tillsammans. 

”Våra älskade änglar” står det på gravstenen. 

I dag vilar Wilja och Sansie tillsammans. Foto: Privat

Sorgen är i dag, fem och ett halvt år sedan det första dödsfallet då Myrans bror hastigt avled, fortfarande lika stark. Att gå vidare är svårt och Myran berättar att det är jobbigast att hantera vid högtider och födelsedagar. 

När familjen normalt var samlad. 

– Jag bryter ihop emellanåt. På födelsedagar, dödsdagar eller julafton. Alla de här dagarna då det skulle varit med allihopa, det funkar inte. Tänk dig själv gratulera barn och barnbarn vid en grav på en kyrkogård. Det är inte normalt riktigt, säger hon.

Får hjälp genom att prata

Att ha möjlighet att prata om vad som hänt, att få berätta om sorgen har varit viktigt. Myran berättar att hon är med i en grupp för föräldrar som förlorat sina barn. Och hon har funnit stort stöd i sina vänner och i Sansies pappa, Michael Neubauer.

– I gruppen VSFB (Föreningen vi som förlorat barn) så träffar jag andra likasinnade, för det är ingen annan som riktigt förstår. Jag pratar mycket med mina vänner också, ingen av dem har försvunnit och de låter mig prata. Ingen av dem blir obekväm av det på något sätt. Min särbo och Sansies pappa har stöttat mig enormt. 

Myrans dotter Sansie blev 22 år gammal. Foto: Privat

Hon väljer att prata öppet om vad som hänt henne och familjen, för att själv bearbeta men för att det också kan hjälpa andra som hamnat i samma svåra situation. 

Efter dödsfallen var Myran sjukskriven på heltid under en längre period, nu jobbar hon deltid. För att försöka ha ett så normalt liv som möjligt. 

LÄS OCKSÅ: Ritas sista ord till kärleken – innan han dog i katastrofen

– Jag tar en dag i taget och är tacksam för det jag har. Jag känner mig lastgammal efter allt som hänt. 

”Finns inget värre”

Men smärtan och sorgen har lämnat sina spår. Myran berättar att hennes problem som uppkom efter tragedierna främst visar sig i form av fysiska diagnoser. 

– Smärtan är lika stor nu som den var då. Som efter begravningsakten då de körde i väg den rosa kistan som min dotter låg i. Jag ville inte släppa i väg den, för jag visste att jag aldrig mer skulle få se henne.  Man kan aldrig föreställa sig hur det är. Det finns inget värre än att mista sitt eget barn. Jag skulle kunnat ha stått ut med allt, men det finns inget värre än det här.