Överlevde Förintelsen – här återvänder han till dödslägret

EBENSEE. Max Safir, 93, förlorade hela sin familj under Förintelsen. 

Expressen följde med honom tillbaka till koncentrationslägret där han var säker på att han skulle svälta ihjäl. 

– Mitt hjärta börjar rusa så fort jag kommer hit. Jag tvingades äta lera och människoben från krematoriet för att överleva, säger Safir. 

De flesta av oss minns uppväxten när vi återvänder vår barndomsstad. 

Det kan handla om första kyssen, gatan där man lärde sig cykla eller skogen där man byggde en koja. 

För Max Safir, 93, som växte upp som ung jude i nazismens Europa är minnena betydligt mörkare. 

Fördes till läger som 13-åring

Bara 13 år gammal fördes Max och hans bror till ett arbetsläger i Cieszanów. Senare flyttades tonåringen till ytterligare ett arbetsläger i Starachowice och därefter förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Han tvingades även gå en dödsmarsch till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Först efter sex år befriades Max Safir av amerikanska soldater i ett av Förintelsens värsta läger, Ebensee. 

I dag är det svårt att tänka sig att det låg ett koncentrationsläger gömt bland bergstopparna i Ebensee. Villor är byggda där SS-soldaterna hade sina baracker, nära själva lägret. Barn leker på gatan. Men för Max är det fortfarande en plats full av fruktansvärda minnen. Och så fort han går innanför porten kommer allt tillbaka. 

Där är platsen där de tvingades äta lera för att han var så utsvulten. Han åt ben från krematoriet för att överleva. 

I maj 1945, när nazisterna fallit, kom amerikanska soldater till Ebensee och befriade Max Safir och de tusentals andra i lägret. Max syns till höger i bild.

Vägde 24 kilo när han blev fri

Och där låg sjukstugan där han lämnades för att dö. Max vägde 24 kilo när han befriades.

– Jag hade tappat viljan att leva då, säger han. 

Minnen fortsätter att skölja över Max. 

Där brukade lägerkommendant Anton Ganz rida med sin piska och godtyckligt skjuta fångar han inte gillade. 

– Han red och piskade oss. När någon inte arbetade tillräckligt eller tittade fel på honom så sköt han dem, säger Safir och visar med sin krycka hur Ganz använde piskan. 

Plötsligt säger Safir ”brrrrr”.

– Mitt hjärta rusar nu. Jag har pacemaker så jag hoppas den klarar det här. Jag skulle aldrig våga åka hit ensam. Då skulle det bara vara jag med mina minnen. Döden väntade på mig varje dag här. 

”Det första de gjorde när jag kom var att ta min skor, exakt här”, säger Max.Foto: ROBERT BÖRJESSON

”Vi blev oerhört sjuka”

Över 6 miljoner judar dog under Förintelsen. På de andra koncentrationslägren var Safir alltid rädd för att skickas till gaskammaren. I Ebensee dog man av svält och allt för hårt slavarbete i gruvan. När vi går in i en av gruvorna minns Safir den fuktiga kylan i mörkret. 8 000 människor dog under de 18 månader då lägret var öppet. 

– Vi hade träskor på oss. Vi fick inga varma kläder. På vintern blev vi oerhört sjuka. Här dog vi för att de körde slut på oss, säger han.

Så många dog att lägrets krematorium inte hann kremera alla kroppar. De stapplades på hög eller begravdes i massgravar. 

– Här där vi står nu är en massgrav, säger Safir plötsligt. Flera av mina vänner ligger här under oss. Italienare, polacker… alla bara kastades ned i samma grop. 

Så många dog att lägrets krematorium inte hann kremera alla kroppar.

Safir hade förberett sig för att dö när han befriades. Kroppen hade gett upp och han lämnades utan vård i ett rum utan fönster. 

– När amerikanarna kom planerade nazisterna att bränna inne alla oss i barackerna, men de hann aldrig tända på utan flydde, säger han.  

Vid massgraven möter vi en annan överlevande Stanley Bernardh. 

När jag frågar hur gammal han är, svarar han snabbt: ”Jag föddes den 5 maj 1945”. Han är egentligen 92, men ser befrielsen som sin riktiga födelsedag. Max skrattar gott åt svaret. 

– Jag minns att en lägervakt i smyg gav mig en bit bröd i smyg, säger Bernardh. Den lilla gesten av medmänskligheten till en liten pojke gav mig tillbaka hoppet på livet, säger han.

Max Safir och Stanley Bernardh, en annan överlevare. De är på plats för den årliga minnesceremonin. Foto: ROBERT BÖRJESSON

”Han borde skämmas”

Precis som Max Safir är Bernardh här för den årliga minnesceremonin. Flera av de överlevande på plats är upprörda över den palestinska presidenten Mahmud Abbas uttalande nyligen om att förföljelsen av judar under Förintelsen inte berodde på religion utan på judarnas sociala funktion, deras bankverksamhet och ”ocker”. Uttalandet fördömdes över hela världen och Abbas bad senare om ursäkt. 

– Han borde skämmas, säger Safir. Jag hoppade högt när jag hörde vad han sa. Men den här minnesdagen kom väldigt lägligt nu.

Max Safir har som de andra överlevande sett hur högerextremismen är på framfart i Europa. Han har också uppmärksammat att  det högerpopulistiska FPÖ sitter i regeringen i Österrike, ett parti som grundades av tidigare nazister. Safir är orolig för att världen inte lärt sig av sina misstag. Han har själv skrivit boken ”Bästa herrn,  låt mig leva” för att berätta om sitt liv och försöker, trots sin ålder, fortfarande föreläsa för så många skolklasser som han orkar. 

Ebensee i dag: En österrikisk idyll inramad av berg och sjön Traunsee.

”Rädd att det händer igen”

– Jag är rädd för att det här kommer hända igen. Jag är rädd för vad som ska hända mina barn och mina barnbarn, säger han. 

– De unga måste fortsätta berätta den här historien i framtiden. Vi får aldrig glömma det här, säger han.

Många överlevande har fortfarande mardrömmar om Förintelsen. En del berättar inte ens för sina barn. Max sa till sitt barnbarn att tatueringen med fångnumret på armen var hans telefonnummer. 

– Jag ville inte att han skulle behöva känna skuld. Det räcker att jag tänker på varför just jag fick överleva, säger Safir. 

Max Safir utanför gruvan där han tvingades till slavarbete.Foto: ROBERT BÖRJESSON

Längtade efter mamma

På väg i bilen från koncentrationslägret börjar Max sjunga den italienska sången ”mamma son tanto felice”. Fångarna sjöng sången när de marscherade. Nazisterna beordrade dem att sjunga när de ansåg att de utsvultna och utmattade fångarna gick för långsamt. De italienska fångarna lärde Max textraderna som inleds ”Mamma, jag är så oerhört glad, för jag är på väg tillbaka till dig. Min sång är mitt sätt att säga att det är den vackraste dagen i mitt liv.”

– Jag längtade också efter min mamma, säger Safir. 

Vi tittar ut över sjön Traunsee och bergen som omger sjön. Där andra ser skönhet minns Max Safir död.

– Jag kommer aldrig kunna lämna de här bergen bakom mig, säger han.