”Cats” är ett totalt haveri – man känner sig pervers

Det går inte att se ”Cats” utan att känna sig förvirrat pervers. 

Till synes labila människor fångade i kattkroppar springer omkring i ett postapokalyptiskt övergivet London, och stryker sig trånande mot varandra. 

Deras skrev är viktorianskt släta, som på en naken Ken-docka, men deras tjocka svansar vibrerar å andra sidan tillräckligt exalterat för att det ska kännas som att jag bevittnar något på gränsen till orgie.