SKOGLUND: Kung Lias
En av de spelare som imponerat mest på undertecknad under det nyss avslutade JVM:et är en 19-åring från Kungälv.
Jag är väl rätt sen på bollen här nu, men jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra idag för att få tid att skriva dessa rader som många av er säkert tror kommer bli en hyllningstext av den kastade silvermedaljen som blivit så omtalad. Ni vet, den medaljen den svenske lagkaptenen Lias Andersson i besvikelse kastade upp på läktaren efter finalförlusten mot Kanada tidigt i morse svensk tid.
Nej, det kommer inte bli en hyllningstext om det. Just den grejen gillar jag faktiskt inte, även om jag inte känner något skriande behov av att vråla ut just det faktumet som så många andra verkar vilja göra. Jag vet inte, men i mitt fall kanske det handlar om en viss form av avundsjuka över medaljerna jag själv aldrig vann som ung och ägde (äger) ett bollsinne som framkallar ångest så fort jag ska sätta mig till bords och äta köttbullar.
True story:
Jag kan vara den enda i världshistorien som blivit utskälld under en middag för min oförmåga att behålla en syltlök på gaffeln.
Det är på den nivån.
Kanske är det någon slags avundsjuka i att till och med min fyraårige son redan håller på att samla på sig fler medaljer än jag gjort på hela mitt liv, eller att det är förenat med livsfara om jag skulle tappa min sambos stora välfyllda låda med tennis- och fotbollspokaler på mig. De är tunga de lådorna.
Det kanske är avundsjuka som gör att jag känner att man inte kastar bort en silvermedalj. Jag vet inte. Vad säger de som riktat hård kritik mot handlingen? Kan det vara avundsjuka över egna uteblivna medaljer?
Hursomhelst. Varför ska någon överhuvudtaget lägga någon energi på vad Lias gör med sina saker. …
Läs mer här: SKOGLUND: Kung Lias