Borgerliga partierna är tillbaka på ruta ett – 1976
Annie Lööf stod och läste högt ur sin nya bok.
– Inbjudande, klart och nästan turkost vatten låg framför mig, inledde hon.
Det var i går kväll, på hennes säregna dialekt, som inte är småländska, för så pratar inte folk i allmänhet i Småland, det gör de bara i landskapets nordvästra hörn. Det var snittar på gravad hjort. Och ett hundratal partister och stockholmska mellanchefer i ett inglasat stålskal.
– Vågor slog försiktigt och mjukt mot den kritvita strandkanten, polerade sandkorn och små stenar. Solen gassade. Men mina tankar var någon annanstans. De var hemma, i ett kallt och vintermörkt Sverige. För där höll något omvälvande på att hända, läste Annie Lööf.
”Sanningens ögonblick”, heter boken.
Mellancheferna lyssnade andäktigt.
– Det här, sa hon sedan, är en bok som är väldigt öppen och ärlig.
Då såg mellancheferna hänförda ut.
Torbjörn Nilsson skriver att han kom att tänka på Björn Ranelid när han lyssnade på Annie Lööf.Foto: ALEX LJUNGDAHL
Jag kom att tänka på Björn Ranelid.
Jag råkade en gång ögna igenom ett brev som Ranelid skickat till en journalist, jag minns inte vad det handlade om, men en sak minns jag: i det långa brevet fanns bara plats för en person – Ranelid själv. Lööf har samma perspektiv, och språk. Svulstigheten hänger nog ihop med självcentreringen.
I Annie Lööfs värld reser inte människor till äventyrslandet High Chaparral, de ”vallfärdar” dit. Den ”berömda Gnosjöandan” existerar inte, den har hon ”vinande runt omkring sig”. Syskonbarns ögon ”blänker av beundran”, och avgörande ögonblick ”levereras”.
Annie Lööf tar verbala selfies. Det är vad hon sysslar med.
Det är lätt att avfärda den här sortens kritiska invändningar. Hon är politiker, inte författare. Men språket är en politikers främsta verktyg och politikers sätt att välja sina ord berättar något både om personen och om professionen.
Annie Lööf tar verbala selfies.
Det är vad hon sysslar med.
Hon vänder linsen mot sig själv, recenserar sig själv, och bilderna har alltid samma filter. Kontrasterna är skarpa, färgerna grälla. Det strålar om allt hon beskriver, särskilt när hon skriver om sig själv.
”Jag kommer fortsätta vara en politisk entreprenör som tar risker, som vågar utmana och hela tiden se framåt”, skriver hon.
Nyanser är inte Annie Lööfs grej.
De första hundra sidorna i boken är en detaljerad redogörelse för krisen med idéprogrammet i januari 2013, inklusive de bakomliggande orsakerna. Annie Lööf syftar då inte på det politiska vägval som fanns i förslaget – det förbigår hon i några bisatser – utan på de personliga erfarenheter hon gått igenom, särskilt under 2011. Tagit juristexamen, förlorat två svärföräldrar i cancer, gift sig och bytt namn, blivit partiledare. Hon skriver om gråten och utmattningssymptomen, om hur bet ifrån, högg i och slet sig tillbaka.
Jag är baske mig inte slarvig med mitt arbete, hör man henne nästan travestera Mona Sahlin.
Den tidiga och imponerande framgången, förmågan att vara större än sitt parti, sättet att dela väljarna i en starkt positiv och en häftigt negativ grupp förenar Annie Lööf och Mona Sahlin.
Flera saker förenar Annie Lööf och Mona Sahlin, skriver Torbjörn Nilsson.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Sanningens ögonblick” handlar, precis som Sahlins gamla bok ”Med egna ord”, om hur de personliga erfarenheterna skapar de politiska. Ett kapitel rör jämställdheten, varför Annie Lööf valde att studera juridiken. Ett annat skildrar företagande, om hur hon blivit liberal. Hon skriver varmt om Karin Söder – den första svenska kvinna som blev partiledare – och om Thorbjörn Fälldin.
Men längre än så når inte den historiska blicken, vilket är lustigt med tanke på omständigheterna.
Få politiker har fått igenom så mycket centerpolitik som Fälldins företrädare Gunnar Hedlund. Han var en skicklig strateg i ett besvärligt parlamentariskt lägre. Satte sig i koalition med socialdemokrater när de var illa trängda och beredda att betala bra för stödet. Han var inte sentimental, Hedlund, annat än i relationerna till Tage Erlander.
Gunnar Hedlund – åt kakan och hade den kvar.Foto: Wikipedia
Genom samarbetet stoppade Hedlund socialdemokratiska socialiseringar och fick som tack igenom en lång rad bondekrav. Stilla och lugnt drog han sig sedan ur koalitionen, bytte namn på partiet och gjorde det attraktivt för småföretagare och tjänstemän. Vad Hedlund sådde fick Fälldin skörda. Genom att lämna alliansen med Erlander och ta en egen position i den tidens stora fråga – pensionerna – åderlät Hedlund de borgerliga konkurrenterna på väljare för lång tid framåt. Efter 22 år som ordförande lämnade han ifrån sig ett dubbelt så stort parti som han tagit över.
Hedlund är en av få svenska politiker som har lyckats äta kakan och ha den kvar.
Och just det är ju vad alla politiker i den här valrörelsen säger att de vill när de får frågor om regeringsbildningen.
Så småningom kommer Annie Lööf till sitt egentliga ärende. Sista kapitlet i boken kallas ”Värderingskampen”. Den avgör allt, låter hon förstå.
Hon berättar om globaliseringen, och hur debatten om den vid sekelskiftet formade hennes generation. Att hon inte kunde hålla med kritikerna då – inte heller nu – men att hon också ser dem som upplever sig vara förlorare på utvecklingen. Det är så hon förklarar fenomenet högerpopulism, ordvalet är hennes, hon definierar Sverigedemokraterna som ett högerparti.
Skulden för dagens situation lägger hon på bruksmentaliteten, arbetarklassen, passiviseringen, socialdemokratin. Hon skriver långt om rostbältet i nordöstra USA, om Trump och Detroit, men inget om tegeltaken som rasar in på ladugårdar runt om i Sverige. Hon skriver inte om affärsbankerna som äger böndernas maskinparker. Hon skriver inget om de svenska samhällen där bruket aldrig präglat tillvaron men där affärerna ändå slår igen.
Men hon är som sagt passionerad när det kommer till nationalisterna och migrationspolitiken.
Inför 1976 års val kunde borgerligheten enas om grunderna inriktningen på den ekonomiska politiken – socialdemokratin behövde motas bort från makten.
”Anständigheten behöver oss”, heter det i en mellanrubrik.
Är hon beredd att kompromissa om detta?
Nej, om han får tro boken.
Det låter lite som Thorbjörn Fälldin. Inför 1976 års val kunde borgerligheten enas om grunderna inriktningen på den ekonomiska politiken – socialdemokratin behövde motas bort från makten. Men så fanns det en större, närmast existentiell fråga. Och i den tänkte Fälldin inte dagtinga med sitt samvete.
Kärnkraften var del av en större civilisationskritisk rörelse. Decentraliseringen, tillbaka till naturen. Den lät sig inte fångas i ekonomiska termer, men väl på ett annan slags skala – GAL-TAN kallas den nu. Och i den situationen befinner sig de borgerliga partierna igen, med migrationen och nationalstaten.
De är tillbaka på ruta ett – 1976.
Thorbjörn Fälldin – tänkte inte dagtinga med sitt samvete. Foto: TORBJÖRN ANDERSSON
Det finns förstås fortfarande något som de kallar för alliansen. Men idén 2006 var att vara allt som regeringen 1976 inte var. Förberedd, vilande på goda personliga relationer, utan ideologiska strider som tvingade fram ultimatum. I den jämförelsen framstår alliansen onekligen som död.
”Jag tänker aldrig köpa nationalisternas eller populisternas bild av verkligheten”, skriver Annie Lööf.
Hon lämnar bakdörrar öppna för att kunna smyga sig ut, förstås.
Men i ett längre stycke, om de sverigedemokratiska rötterna och partiets möjligheter till inflytande i parlamentet, kommer den villkorslösa utfästelsen:
”Människovärdet är inte något som jag kompromissar med.”
Nyanser är som sagt inte Annie Lööfs grej.
Om några månader är det här.
Sanningens ögonblick.
LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen
Källa: https://www.expressen.se/nyheter/borgerliga-partierna-ar-tillbaka-pa-ruta-ett–1976/