Familjens tårar när Sha, 19, utvisas till Afghanistan

Här tvingas Joannas barn, sex och åtta år, ta avsked från sin ”storebror” Sha. Han utvisas till en oviss framtid i Afghanistan – efter vad mamma Joanna kallar en rättsvidrig asylprocess.

– Det gjorde vansinnigt ont att säga hejdå. Våra barn ville inte släppa taget om hans hand, berättar Joanna.

Joanna, hennes man Tomas och deras två barn har tagit hand om afghanske Sha, som kom ensam till Sverige som 17-åring. Familjen öppnade sina hjärtan, precis som regeringen och dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade svenskarna att göra. De gjorde det frivilligt, utan ersättning.

– Nu sitter vi här med brustna hjärtan, säger Joanna.

Under det år Sha har bott hos dem har han blivit en viktig del av familjen.

– Sha och barnen har lyssnat på musik ihop, lagat mat, spelat spel, och Sha har varit deras frisör. Han lärde sig svenska språket, hur en svensk familj fungerar och gjorde allt för att integrera sig, berättar Joanna.

Starka asylskäl

Sha, som i dag är 19 år, har enligt Joanna mycket starka personliga asylskäl. Hon berättar att det finns ”en livsfarlig hotbild” mot honom i Afghanistan, där han misshandlats och torterats. Skador som dokumenterats av svensk rättsläkare. Han har också intyg från fem svenska läkare om sin psykiska ohälsa. Men det räckte inte.

– Han sattes på planet till Kabul, rycktes upp från trygghet och sitt svenska sammanhang och deporterades tillbaka till allt han har flytt ifrån. Kvar står vi och våra barn i ett smärtsamt tomrum, säger Joanna.

Sha befann sig i helgen bara några kvarter från det valkontor i Kabul där en självmordsbombare dödade 57 och skadade över 100.

”Vi grät mycket”

Joanna berättar om avskedet på Arlanda flygplats för en vecka sedan och de starka känslor som tog över.

– Det var jättejobbigt. Det var hemskt. Mina barn satt och höll honom hårt i handen i bilen hela vägen ut. När vi kom fram var det svårt för Sha att närma sig utgången. När vi sa hejdå, bröt vi alla ihop, grät mycket, höll om varandra och till sist släppte vi, berättar Joanna.

Hon är mycket kritisk till det hon kallar ”den gravt inhumana och rättsvidriga processen” när det gäller flera av de ensamkommande från Afghanistan.

– Jag är väldigt medveten om att många inte har asylskäl. Men nu drar man alla över en kam. De skövlar hejdlöst nu, säger hon.

Enligt Migrationsverkets statistik har andelen asylsökande som får bifall sjunkit från 62 procent i januari 2017 till 36 procent i mars 2018.

Joannas barn, som är sex och åtta år och har förlorat en storebror, ställer många frågor till mamma Joanna och pappa Tomas i dag.

– De frågar: ”Varför fick inte Sha stanna i Sverige?”. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag kan inte förklara samhällets svek. Jag förstår inte varför man inte lyssnar på ungdomarnas berättelser. Varför man struntar i experternas utlåtanden, gör tvivelaktiga ålderuppskrivningar och går emot Genèvekonventionen.

När det gäller läkarintygen kommenterar Matilda Niang, pressekreterare på Migrationsverket:

– Migrationsverket tar alltid med läkarintyg i den samlade bedömningen som görs. Om sedan läkarintyget väger tungt eller inte är svårt att svara på generellt.

”På flygplatsen i tolv timmar”

Joannas familj har haft kontakt med Sha sedan han landat i Kabul i Afghanistan, en stad han aldrig tidigare besökt. Hna flydde till Iran för fem år sedan, och kom till Sverige för två år sedan. Han skulle mötas på flygplatsen i Kabul av personal från Migrationsverkets samarbetspartner Erin (European Reintegration Network) – men ingen dök upp.

– När han ringde upp slängde de på luren. Sha har blivit av med all sin trygghet och är tillbaka till det han flydde från. Han var livrädd och var kvar på flygplatsen i tolv timmar. Han inte visste vad han skulle göra, berättar Joanna, som via telefonkontakter lyckades ordna boende för honom den första tiden.

LÄS OCKSÅ: Ensamkommande Aref tog sitt liv efter beskedet

Migrationsverkets generella svar på varför ingen möter upp på flygplatsen är att organisationen ska följa avtalet – men att den som återvänder har ett personligt ansvar.

– Det är jätteviktigt att återvändande person tar kontakt i förväg, att man bestämmer var man ska mötas, och att man vet vilken tid, säger Matilda Niang på Migrationsverket.

Joanna känner sig besviken på regeringen och på Sverige som rättsstat och menar att ensamkommande från Afghanistan behandlas mest som grupp och att många av de individuella asylfallen ignoreras.

Hon säger:

– De här ungdomarna bryts sönder. De frågar sig, de frågar oss: Varför vill ingen ha oss?