Inte redo att släta över

Opinion

27 ap­ril spelade Dixie Chicks i Mal­mö och två år in­nan i Köpenhamn. För­ra run­dan spelade de i min­dre lo­kaler: en för­sik­tigt ter­räng­son­dering kring om det gick att göra come­back ef­ter tio år.
Dixie Chicks är bandet som den ame­ri­kanska, pat­rio­tiska hö­gern för­sökte hata bort. Det var in­gen större ut­ma­ning att komma till­ba­ka i Skandinavien: här har vi all­tid älskat Chicks. Att de gjorde narr av George Bush gjorde dem snarare mer po­pu­lära. Men det krävdes inte mer än så för att det kon­ser­va­tiva USA skulle ta sin hand och sina pengar från dem. Bandet svarade med ett av de bästa – och argaste – coun­try­al­bum som gjorts: The Long way.

Man kan inte låta bli att undra var de kon­ser­va­tiva fansen hade hu­vudet före skan­dalen? Kan­ske ser man det ge­nom an­dra glas­ögon ef­ter att man har gått ige­nom skan­dalen till­sam­mans med Chicks, men det känns svårfattbart att det un­der­lig­gan­de sub­ver­siva och iro­niska i de­ras låtar och texter kan ha gått nå­gon för­bi. Hela bandets ex­i­stens var kon­tro­ver­si­ell: skiv­bo­lags­di­rek­törerna und­vek dem i åra­tal, efter­som de var över­ty­gade om att ett ”tjej­band” inte kun­de sälja ski­vor. De hade up­pen­bar­li­gen inte hört talas om vare sig The Su­premes el­ler The Spi­ce …

Läs mer här: Inte redo att släta över

kommentarer