Jag döljer inte sanningen om den stängda staden

Ibland känns det som att jag gör för ärlig journalistik. 

Journalistik enligt dagens gängse koncept produceras vanligen genom att en vinkel bestäms på ett kontor inne på en redaktion. Man bestämmer vad reportagen ska handla om och vilken fråga som ska lyftas – innan man ens har varit ute och tittat på verkligheten. 

I ett kontor i Stockholm kan det till exempel bestämmas att man ska rapportera om svält eller krig eller våldtäkter i en annan världsdel. 

Sedan skickar man ut journalister som får i uppdrag att leta efter de bilder och historier som passar in i det redan förutbestämt beställda. 

När journalisterna väl är på plats har de i uppdrag att leta efter just dessa bilder, för att fylla de sidor som planerats i reportagen. 

Andra bilder och historier som inte passar in kan därmed komma att sorteras bort – och presenteras aldrig heller för läsare och tittare. 

EGEN FRIHETSGUDINNA. Utanför Gamla Stans portar i Sanaa har man byggt en frihetsgudinna som dryper av blod med texten ”USA dödar jemeniter”.Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

EN ANNAN BILD. På marknaden i Gamla stan, Sanaa, märks inte kriget.Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Journalisterna letade upp lik för att skicka hem bilder 

Det här var något som blev väldigt tydligt för mig när jag arbetade i Liberia. Även när ebolaepidemin i Libera ebbade ut kom journalister för att leta upp lik som skulle visa att det fanns ebola. Dessa bilder skickades hem till redaktioner – till och med när liken på gatorna inte alls var relaterade till ebola. Andra historier om landet berättades aldrig. 

Jag bestämde mig då för att det jag ville göra var att gå ut i verkligheten, titta på den, lära känna den. Vara i den tills jag förstod den. Och sedan berätta vad jag såg. 

Det har jag försökt göra sedan dess. Även när det jag har sett inte har stämt överens med bilden av den gode och den onde, även när bilden inte har stämt överens med den ena eller andra sidans politik i en konflikt, även när bilden inte har stämt överens med någons agenda. 

Med tiden har jag insett att det här är ett verktyg inte bara för att göra journalistik – utan även ett verktyg för att motverka propaganda. 

I HUVUDSTADEN. ”Jag fick samma känsla som jag brukar få när jag åker in i New York, ett sug av att vara på väg in i en metropol”, skriver Magda Gad om Sanaa. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

STÄNGD STAD. Få journalister har kommit in i den stängda staden Sanaa. Sanningen om vad som egentligen pågår har inte tidigare kommit fram.Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Förväntade mig svält – i stället marknader och myntajuice

När jag kom till den houthikontrollerade delen av norra Jemen och huvudstaden Sanaa förväntade jag mig att se flygbombningar, svält och matbrist. Eftersom att det har spridits så många bilder av hur Saudiarabien bombar i norr hade jag nästan tänkt att i den här delen av landet får jag sova med skyddsvästen som täcke. 

Istället kom jag i skymningen åkandes in i Sanaa. Vägarna blev bredare, trafiken var tät, en röd Hummer körde i hög fart in mot pepparkakshusen – en arkitektonisk dröm av brunt med vita kanter. 

Jag fick samma känsla som jag brukar få när jag åker in i New York, ett sug av att vara på väg in i en metropol. 

Staden var i stort hel och människor gick på marknaderna och drack myntajuice på kaféer. 

SOM EN METROPOL. I Sanaa, Jemen, är vägarna breda, trafiken tät och de flesta av de bruna husen med vita kanter är hela. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

PÅ KAFÉT. Mohammed, 21, och Mayada, 21, sitter på ett kafé i Aden, Jemen.Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Sanningen om vad som egentligen pågår 

Innebär det här då att det journalistiskt inte finns en historia om Sanaa?

Tvärtom. 

Det är i sådana här lägen det blir riktigt intressant. För det är nu man kan börja söka den sanning som tidigare inte har kommit fram. 

Sanningen om vad som egentligen pågår i denna stängda stad som så få journalister har kommit in i. 

Och varför den har dolts.

LÄS MER: Utanför är det nästan bara män – och skräp