KARLSSON: Jösses, vad skönt att sviten är över
Jag tänkte först ha ‘Jösses, vad skönt att skiten är över’, som rubrik. Men då gissar jag att jag hade fått för mycket hat från de som inte orkar läsa själva texten. Det kanske jag får nu också.
I natt blev det äntligen klart att Detroit Red Wings missa slutspel för första gången sedan 1990. Den prestation de lyckats med under ett kvarts sekel är fullständigt ofattbar och näst intill omöjlig. Men sviten har levt på lånad tid. Åtminstone ett par år borde Detroit ha missat slutspel, men via en konstgjord andning från Ken Holland har man hållit sig ovanför vattenytan. Jag tror han var desperat att man skulle klara sig till slutspel hela vägen in i den nya arenan.
Nu blev det inte så. Nu sprack den under den absolut sista säsongen i Joe Louis Arena. Det blir förstås ett trist slut i en arena där man nått så många framgångar, men ska jag vara ärlig tror jag det här trots allt är bra för Detroit. Missförstå mig inte, jag gillar Detroit som klubb. Jag har aldrig haft något riktigt favoritlag i NHL, men Red Wings har förstås varit ett av de lag man följt hårdast. Precis som ‘alla’ hockeyintresserade svenskar satt jag uppe nattetid och följde deras klassiska finaler mot Pittsburgh. Jag har vaga minnesbilder från när Nicklas Lidström tog emot Conn Smythe Trophy för 15 år sedan. Och tänk att åtta (!!!!!!!) svenskar vann Stanley Cup samtidigt, i Detroits mundering.
Men alla storhetstider har ett slut. Förhoppningsvis ger det här Detroit chansen att starta om på riktigt i hopp om att bli ett topplag igen. Men man kommer aldrig få 25 år av framgång igen. Det är liksom inte rimligt för en klubb att få fram en Steve Yzerman, en Nicklas Lidström, en <a target="_blank" rel="nofollow" …
Läs mer här: KARLSSON: Jösses, vad skönt att sviten är över