”Kvinnor ska inte behöva känna sig som rädda harar”

I helgen åkte jag tunnelbanan hem från en fest. 

En påverkad man klev på och började bete sig hotfullt, och jag ville helst springa därifrån. 

Men jag satt kvar.

Han hade kort hår, blå bomberjacka och suddiga ögon. Han dunkade in i min rygg medan han snubblade fram i tunnelbanetåget, stannade framför en tjej på sätet bredvid mitt och stirrade på henne. Upp och ner, gick hans ögon och sen skrattade han till. Det stank av skarp alkohol i luften runt honom, och vi rullade vidare mot nästa station.

Men precis innan vi åker så pressar en ung kille upp dörrarna till tåget just när de håller på att stängas och hoppar på – jag fattar inte hur han lyckades för de är ganska tunga. En gång klämdes jag själv emellan dem och hade ont i axeln i en hel vecka.

Men han klarar det, och samtidigt fångar han två vakters uppmärksamhet – som snabbt fattar att de borde hålla koll på den fulle mannen. På nästa station hoppar den unge killen av igen och vinkar genom rutan till tjejen som blivit utstirrad av den fulle mannen.

Jag pausar min musik och hör genom hörlurarna att någon frågar henne om det var på grund av ”han som stirrade på dig som vakterna kom på?”. Hon svarar att han varit på henne redan på perrongen innan hon gått på tåget, han var stökig och hotfull, och att den unge killen bara åkt med för att se så han inte störde henne ännu mer och för att påkalla vakternas uppmärksamhet. 

Han skulle inte ens åt det hållet, enligt tjejen.

Sista promenadbiten hem höll jag som vanligt hårt om nycklarna i jackfickan, rädd för alla jag mötte och med ständig koll över axeln. Det flesta tjejer jag har känner gör samma sak, sänker musiken i hörlurarna och korsar gatan för att slippa passera män. Som rädda harar, som skärper sina sinnen när de misstänker fara. Ungefär så är det att gå hem ensam som kvinna sent på kvällen.

På tunnelbanan tidigare under kvällen hade jag varit observatör. Den unge kille som åkte med tåget åt fel håll var kvällens hjälte, jag hade inte ens en biroll. Den stackars tjejen fick ofrivilligt spela huvudrollen. Den fulle mannen, som stirrade på hennes kropp och log kaxigt var boven i dramat. Jag själv var statist i form av en skraj hare.

En hare med ett hjärta som bankade hårt. Det är lätt att vara kaxig bakom en skärm, i en text eller bara i de stunderna när man inte är ensam. Men när jag satt där på det fula, slitna sätet undrade jag om jag skulle vågat agera. Jag ville egentligen gå därifrån, byta vagn, ta ett annat tåg. Många känner kanske igen sig i känslan – det är svårt att vara tuff och cool när det väl gäller.

Men harar är inte lika rädda när de lever i grupp. Och jag visste att jag inte skulle resa mig och byta vagn. Skulle mannen fortsätta vara hotfull mot tjejen hade jag ställt mig upp och hjälpt henne. Precis som jag hoppades att de andra i den där vagnen också skulle gjort. Annars är tjejen hjälplös, mannen var mycket större än henne.

Det finns en anledning till varför vi kvinnor hittar sådan styrka i att hjälpa varandra och stå tillsammans. Vi ser det varje dag, överallt – kvinnor som backar kvinnor. Anledningen är simpel, och frågar man vilken kvinna som helst så får man samma svar: det kunde varit jag.