Provkörning av Saab 99 2.0 100 hk 2-d
Själva charmen i att köra en gammal bil ligger ofta i formen och designen. Knapparna och vreden ser annorlunda ut, och är utförda i material från förr. Jag tror få av oss bildårar egentligen tycker att stel bakaxel i sig eller det faktum att bilen varvar 4 000 r/min på E4:an är särskilt charmigt. Kanske är det därför jag gillar ”sista årsmodellen” så mycket. Maximal charm och maximal komfort och bekvämlighet – det bästa av två världar.
Titta bara på 1984 års Saab 99, den 16:e och sista årsmodellen av Saab 99. Formen är lika klassisk som den var 22 november 1967 när Sixten Sasons och Björn Envalls bidrag till bilhistorien presenterades för biljournalister på Teknorama i Stockholm. Den lilla biltillverkaren har inte slösat bort pengar på att köpa nya pressverktyg och därför är plåtbitarna fortfarande desamma 1984. Allt från den uppsvängda midjelinjen till den rara ankstjärten. Men under skalet är det en påtagligt modernare bil – nästan allt har bytts ut, finputsats, förbättrats och moderniserats.
Här sitter herr Stjerna och njuter en nygammal klassiker. Tittar du noga så ser du en typisk Saab-sjuka, hängande innertak.
Låt oss ta en tur så ska jag förklara. Innan vi sätter oss så ta en titt på klädseln. Fräsch, inte sant? Det ursprungliga materialet till 99-stolarna hade en halveringstid på fem år och tålde varken solljus eller slitage. Redan 1974 gjordes stolarna om, men det verkliga lyftet kom 1980 då 99-serien fick samma stolar som i 900. Det är den inredningen som sitter i sista årsmodellen och det är jag tacksam för. Eftersom du är passagerare på den här åkturen är du särskilt glad över att det är sista årsmodellen, det är nämligen bara den som har automatisk stolsvärme även på passagerarsidan. Gott om takhöjd, inte sant? Jag menar det, 1984 sänkte man stolarna 20 millimeter …
Läs mer här: Provkörning av Saab 99 2.0 100 hk 2-d