Spionslusk, kryddig vän och en omöjlig ekvation

Min redaktion består till 80 procent av kvinnor som är yngre än jag. Inte för att jag är gubbsjuk eller försöker vinna jämställdhetspoäng, utan för att min samlade yrkeserfarenhet lärt mig att tjejer mellan 25 och 40 är betydligt mer ansvarstagande än killar i samma ålder. Kundrapporter blir skickade, artiklar korrekturlästa – och själv kan jag fortsätta glömma bort saker och ändå vila tryggt i att en samvetsgrann människa kommer att upptäcka mitt slafs och lösa problemet.

Dessutom är samtalen i lunchmatsalen både spänstiga och underhållande. Häromdagen förklarade mina kvinnliga kollegor vad korrigeringsperioden i ett förhållande är. Den infaller tydligen strax efter att smekmånadsfasen ­– när man fortfarande tycker att personliga skavanker är gulliga – börjat ebba ut. Då är det dags att slipa bort alla små defekter för att det ska bli vettigt pojkvänsmaterial.

Kollega 1 vägrar att kalla sig någons flickvän om han inte läst och begripit Liv Strömqvists seriealbum Kunskapens frukt, en analys av vaginan och samtidigt en satir över männens försök att kolonisera densamma. Kollega 2 har aldrig gett sina hemnycklar till en man utan mustasch. Kollega 3, vegan, låter flörtarna hållas med sina dåliga matvanor under den första, skälvande dejtingperioden. Sen, när de blivit ihop, kliver hon in i köket och korrigerar. Byter ut slentrianköttprodukter mot linser, bönor och göttbullar. Fyller skafferiet mängder av färgglada Saltå kvarn-produkter. Om de inte uppskattar dem, är relationen dödsdömd. Kollega 4 suckar. Hennes kille var 42 när de träffades. Då är det försent. Efter 40 är vi tydligen obildbara.

Att man försöker förändra partnerns mer tvivelaktiga beteenden var inget nytt. Men att det är så uttalat och att det till med fått ett eget namn överraskade mig ändå.

Till kaffet bjuder jag dem på några av mina egna korrigeringserfarenheter. I tonåren hade jag en flickvän som ville att jag skulle bli mer intellektuell. Hon köpte Sartres Existentialismen är en humanism till mig. Jag hade boken i min duffel tills den blev riktigt tummad. Läste några sidor ibland men fattade absolut ingenting. Sen gjorde hon slut. Vid 20 hade jag en tjej som tyckte att min stilmässiga framtoning var onödigt ruff. Hon fick mig att ersätta skinnkavajen och jeansen med beiga chinos, ljusblå oxfordskjorta och skepparkavaj. Sen gjorde hon slut.

Jaja, du anpassade dig för mycket, säger kollega 2, då tappar man respekten. Du måste ju stå upp för dig själv.

Mina tips

Se: Slow horses, med favoriten Gary Oldman som hetlevrad spionslusk.

Drick: En mjuk och lätt kryddig vän till din steak minute.

Kolla in: Det nya svenska t-shirtmärket Asurito.