GÄSTKRÖNIKA: Öppet brev till Linus Hugosson
Hockeygudarna ska veta att jag kämpat med att skriva dessa rader. Det har för mig länge varit en självklarhet med sena kvällar och långa nätter med NHL-hockey från andra sidan Atlanten.
Jag satt till exempel nattetid i datasalen på ett universitet i Worcester, England och hörde Darcy Tucker leverera den där smutsiga knätacklingen på Michael Peca via ett knackigt ADSL-modem och Islanders Radio under slutspelet 2002. Under senare år har jag kunnat välja bland ett obegränsat utbud av livesända matcher på tv:n och min tillvaro har ljusnat eller blivit mörkare i samklang med kvalitén av mitt kära New York Islanders prestationer på isen.
Jag hör till de som tidigare högljutt hävdat att det genuina NHL-intresset går hand i hand med antalet uppesittarnätter under perioden oktober-juni, där de sista månadernas matcher åtnjuts extra väl för de som håller på ett lag som har chans att gå långt. Om Islanders tillhör den senare kategorin tvistar inte ens de lärde, experterna har som vanligt avfärdat alla chanser. Jag hävdar dock med en dåres envishet att laget är bättre än vad många tror och går långt denna säsong.
Känslan i kroppen vid uppstigning till jobbet 07.00 efter dubbel nattsittning med både Easternmatch och efterföljande zombiekoll på en match längre västerut med nedsläpp 04, ”för att Canucks lirar rolig hockey och jag har Sedinarna och Kevin Bieksa i fantasyligan”, är något alla borde uppleva någon gång. Det är en närmast utomkroppslig upplevelse där kroppen är fysiskt bortdomnad men där ändå råget i ryggen infinner sig efter nätter med 1+2 från Shawn Bates klubba eller ett handledsskott i sista nätmaskan uppe till höger av ack så nyttige Cal Clutterbuck.
Det funkade ju. De nattliga aktiviteterna gav mig någon form …
Läs mer här: GÄSTKRÖNIKA: Öppet brev till Linus Hugosson