Med försvunna mammor i fokus
Lyrikspalten
Lyriktips:
Nästa nummer av tidskriften Lyrikvännen har tema moderskap. Håll utkik! För ungefär ett år sedan skrev jag en spalt om Claudia Rankines Citizen: An American Lyric. Nu finns den översatt från engelskan av Marie Silkeberg och Jenny Tunedal. Den svenska titeln lyder Medborgare – en amerikansk dikt. Missa inte det essäliknande avsnittet som handlar om tennisspelaren Serena Williams ilska.
”Du kan inte glömma din mamma”, skriver Jenny Tunedal i sin nya diktsamling Rosor skador. Vad det innebär på ett existentiellt och poetiskt plan har under den sena vintern 2017 varit föremål för två diktsamlingar, Tunedals Rosor skador och Felicia Stenroths En människa tvättar sig ren i en sjö. Poeterna tar sig an det obegripliga: att en mamma kan försvinna. Antingen, som i Tunedals diktkollage, sakta in i en demenssjukdom, eller, i Stenroths poesi, genom plötslig bortgång.
Efter mammans död i Stenroths dikt ter sig allting nytt. Allt måste göras som för första gången, nu när ursprunget till alltings början är borta. Apelsiner ska ätas, mammans blomsterrabatt ska undersökas, som om diktjaget söker ett växande på egen hand. Även språket måste undersökas på nytt. Stenroths dikter är korta och avskalade. De tar upp och tar om, som om språket har krympt till en handfull uttryck och minnen av modern, likt de lupinfrön som diktjaget silar mellan sina fingrar.
Stenroth sammanför, liksom flera andra döttrar i poesin före henne, språket med modern. Diktjaget bär moderns finska melodi i munhålan, som ett arv hon inte kan frigöra sig ifrån.
Till skillnad mot Stenroths försök att finna en väg framåt letar sig Tunedals dikt bakåt, i försöken att minnas ett förflutet som har upphört att existera. Dikten befinner sig därför i ett ständigt nu, som pulserar av kärlek och smärta. Tunedals dikt är flödande, ett oupphörligt tal som försöker fånga minnen av vad …
Läs mer här: Med försvunna mammor i fokus